Den här låter beskriver så jävla ba hur jag känner ibland.
Jag satt och pratade med Anna idag på bussen hem, om de där människorna, killar i mitt fall, som bara har den där dragningen.
Det är något med allt han gör, hur han ler, pratar, för sig... Allting är bara perfekt hos den människan. Känns det som i alla fall.
De människorna är som nån jävla magnet, blickarna dras ditåt, benen tycks röra sig själva och gud förbjude att du får en kyss.  Man vill aldrig sluta och man känner sig nästan berusad efteråt, man behöver vara ännu närmare.
Ändå känns så nära man kan komma, aldrig nära nog.

Jag älskar att ha den känslan. Men ibland hatar jag den också. För när den dyker upp för någon som är farlig för mitt hjärta så blir det krångligt. Kan man verkligen låta bli bara för att hjärnan säger det?
Alla säger ju att det är hjärtat man ska lyssna på.

Alla pratar om det där "klicket", men det är inte ens ett klick. Det är en stund, en särskild stund som du inser att du är fast.
Gud vad underbart det skulle kännas att ha den känslan igen. För någon ofarlig, den här gången.

Nej harreligen, jag ska sluta dricka, jag blir så himla dramatisk, tycker ni inte det? ;)

Nu ska jag sova så jag kan kliva upp till inskolningsgrejen imorgon! :)

Godnatt peeps!