Jag är förvirrande.

Jag menar.. Mina hjärna är i alla fall det, mina impulser. Jag kan drömma saker, om någon, och verkligen trivas.
Sekunden jag vaknar så blir jag besviken över att det bara var en dröm.. Jag längtar så mycket i just det ögonblicket.

Sen kommer jag ihåg. När jag verkligen tänker så kommer jag ihåg allt. Jag vet varför det är som det är nu. Det är ingen slump. Det är av en anledning.
Det tär så hårt på mig...

Jag önskar att det inte var såhär, jag är inte bra på sånt här. Att tycka illa om någon. Jag tycker om alla.
Eller ja, man kanske inte vill umgås med folk förjämnan... Men den här kvävande, hat-aktiga känslan..
Den gör ont i mig. Jag vill inte känna så.
Men jag vill inte sluta känna så heller. För det finns en anledning till att jag har de känslorna.
Det får jag aldrig glömma.
Men jag önskar så innerligt att detta aldrig hänt, att du aldrig hänt. Eller kanske snarare, att du valt annorlunda.
Nej... det stämde inte heller. Helst, helst av allt...
Så önskar jag att du var någon annan. Inte någon särskild, men att du inte var du. Den du är.
Vissa saker tycker jag om. Vissa saker fick mig att stanna. Vissa saker fick mig sprudlande glad.
Men andra saker, de saker som fick mig att gå sönder, dom delarna. Dom önskade jag inte fanns.

Alltså önskar jag att du var någon annan. För jag önskar att du var annorlunda. Att du inte tänkte som du gjorde, att du har det beteende du har.

Jag önskar att du inte var så. För då hade det inte varit såhär. Då hade jag inte känt såhär. Så hade det inte funnits svek. Det hade inte funnits något att anklaga dig för.

Jag gjorde som jag alltid gör.
Jag satte problemen hos mig själv, jag förändrade varenda liten grej jag kunde förända. Jag var kapabel till att förändra.
För det är lättare att ändra på mig än att ändra på dig.
För jag känner dig. Du vill inte bli förändrad.
Men det skulle inte jag heller vilja. Men jag var för trasig då, förstår du.
Jag hittade inget annat så jag trodde på allt du sa. Att det var mitt fel.

Men det var inte så. Vi passade inte.
För... Jag kanske inte är världens lättaste.. Men jag är inte SÅ svår.
Du gjorde mig svår. Eller.. Att vi inte passade gjorde mig svår.

Du förstår, jag var tvungen att fråga runt lite.. Kolla.. Du vet.. Jag ville veta om det var något fel på mig.
I fall jag verkligen var så svår, ifall jag verkligen var så jobbig.

Ja.. Jag fick höra att jag inte var så jätte lätt.
Men jag fick även höra att jag var väldigt lätt. Inte jobbig alls. Bara man kände mig.
Visste vad jag behövde.

Fick en jätte fin kommentar om det där av Patrik på mitt 2010 - frågor, för, även om det inte funkade mellan oss, så var det pga mig.
Känslovis.
Men han förstod mig alltid. Vi bråkade aldrig. Jag var osäker ibland... Men det ordnade han fort. Han passade mig egentligen.


Saken är den att vi passade aldrig. Därför blev det såhär.

Jag vill deep down verkligen inte känna såhär. Det skadar mig!

"Forgiveness will set you free"

Det ligger nog något i det. Eller.. Det gör det.
Problemet är bara att jag inte kan det. För släpper jag dessa känslor så vet jag.
Jag vet. Jag känner mig själv.
Jag skulle förlåta dig. Aldrig glömma. Men förlåta dig.
Sen skulle allt vara som om det aldrig hade hänt. Sen skulle jag må dåligt igen.
På grund av dig.
Det vet jag. För.. Jag vet mina känslor.


Det är som en vana. Du ska finnas där. Så är det bara.

Men inte nu längre. Det var svårare än jag trodde att få bort det, för resten har gått så bra..
Det är egentligen inget problem längre.. Faktiskt..

Mitt problem är det här suget jag har, som jag ALLTID får.
Jag vill sluta bråka.

Vanligtvis bönar jag och ber på mina bara knän att du ska förlåta mig, för jag vill inte bråka. Jag vill bara sluta. Jag orkar inte, jag vill inte. Jag klarar inte bråk.
Jag vill bara göra allt bra igen.

Men det KAN jag inte nu. Jag måste förbjuda mig själv från att följa min instikt.
För att jag måste skydda mig själv.
Sen vet jag inte egentligen om jag ens skulle KUNNA förlåta dig..
För nu bara när jag tänker på dig så får jag en klump i magen. Jag blir arg, så vanvettigt arg.
Jag vill inte bråka, men..
Det finns heller inget du kan göra. Det är för sent.
Så jag måste känna såhär, jag kan inte känna något annat.

Men ska jag ha den här känslan för resten av mitt liv?

JAG?

Jag önskar att du var någon annan. Att du aldrig gjorde det där. Eller de där sakerna. Plural.
Då hade jag sluppit de här giftiga känslorna jag får såfort ditt namn nämns..
Jag önskar att jag inte var tvungen att känna såhär.
Jag önskar att du aldrig gett mig en anledning till det.

Men man lär sig alltid något. Om sig själv i alla fall.
Egentligen borde jag inte bara "dampa".

Jag vill också säga tack.

Tack för de fina minnen jag fått. Det fina kommer jag aldrig att glömma.
Det är lite konstigt det där.
Stunderna jag aldrig kommer att glömma är de som du förmodligen aldrig kommer att komma ihåg.
Det är som en av de där tragiska filmerna. Man vill klamra sig fast vid de bra scenerna.
För slutet på filmen var ett av de där som man egentligen aldrig ville se.