Det är som att, man drömmer något, kanske om någon, som man egentligen inte vet något om... men så drömmer man om den personen, och det känns sådär ruskigt verkligt att man i när man vaknar nästan ändå vill påstå att man gör det. Vet något, om någon.

Allt är som vanligt ända tills vi blir ensamma.
Det är som om vi inte ens försöker bekämpa den där tryckande tystnaden längre.



Det är nästan som att du föredrar att ha det så. Tyst.

Jag verkar ha så lätt för att glömma bort vad som är sant och inte, bara för att få må lite bättre.

Jag intalar mig själv att jag bara tänker, bara funderar lite, att det är harmlöst...

Men jag vet att varje gång jag låter tankarna vandra dit, så önskar jag bara mer och mer att det vore sant.

Jag vet att jag lever i en drömvärld... men den är inte lättare att släppa taget om bara för det.

Här öppnar jag upp mig och skriver saker som jag ibland aldrig, aldrig nånsin skulle tala om högt. Skulle någon fråga mig om det jag lite hemlighetsfullt skriver om här, skulle jag förmodligen undvika ämnet. Det är lite konstigt det där... För jag vet ju att det på internet är öppet för alla att läsa... Så jag vet inte riktigt varför det känns mer okej att låta andra veta hur jag känner genom skrift än genom ord.

På något sätt så verkar det kännas mindre som ett nederlag om jag skriver det här. Jag känner mig mindre... sedd ner på?

Jag vågar ofta inte vara ärlig, för jag vill inte göra mig svag, jag vill inte sänka mig under någon, ge någon makten att såra mig. Jag gör bara inte det. I alla fall inte när den personen kan se mig i ögonen, då känns det som om den personen kan krossa mig totalt, medan det via internet känns som om, ifall den personen skulle krossa mig.. Så skulle den personen åtminstone inte se det, och på så vis behåller jag en liten del av min värdighet i alla fall. Särskilt eftersom jag har så fruktansvärt lätt till tårar. Skulle någon såra mig är risken stor att jag skulle gråta. Tecken på svaghet. Så känns det i alla fall, så jag vill inte att någon ser mig.

Hur är det möjligt att känna sig så fruktansvärt, barnsligt glad, bara för att i nästa ögonblick önska att jorden gick under bara så att jag slapp vakna upp med det här i kroppen en gång till?

Jag var ute och vandrade på en av mina underbart långa promenader, och lyssnade på Light years away - MoZella.

"But I don't blame you anymore
That's too much pain to store
It left me half dead
Inside my head
And boy, looking back I see
I'm not the girl I used to be
When I lost my mind
It saved my life

It's how you wanted it to be
It's like you played a joke on me
And I lost a friend
In the end
And I think that I cried for days
But now that seems light years away
And I'm never going back
To who I was"

Det där lyssnade jag på, och jag bara kände hur texten träffade rakt in i hjärtat på mig. Jag insåg hur lätt jag kände mig. Jag är inte arg på någon, jag "hatar" inte någon, jag är inte ledsen på någon, besviken osv.

Jag känner nästan ingen negativitet mot någon längre.

Det känns så fruktansvärt skönt att kunna känna så. För det har nästan alltid varit så för mig. Alltid något. Men nu känns det inte så. Litegrann kanske, men inte nämnvärt alls.

Nu kan jag verkligen känna hur allt det här hatiska, ilskan, tog ner mig. Jag kunde inte se klart och hela tiden fanns det där i bakhuvudet. Det fanns alltid där och gnagde sönder mig totalt. Det blev väldigt tungt att bära och det skadade bara mig själv, begränsade mig, och förstörde allt det där glada jag hade.

Såklart, tänker jag nu på Victor. Mitt ex, för er som inte vet. Efter att det tagit slut, men även innan det så byggde vi på något väldigt negativt. Senare fick jag även reda på andra grejer som jag inte vetat om när vi var tillsammans, vilket gjorde mig ännu mer hatisk mot honom. Så fort jag såg honom, hörde hans namn eller fick ett sms från honom så gjorde det mig helt galen. Verkligen, helt tokig blev jag! När jag såg honom i Vindeln, ville jag helst bara machera upp till honom, leta reda på nått hårt och drämma till, tills det kändes nog. Galet? Haha ja väldigt!

Såklart så gjorde jag aldrig det, jag har faktiskt så pass med självkontroll, men det var nära några gånger att jag stegat dit bara för att få skrika, skälla och gorma lite. Men oftast så fanns en vän eller så i närheten och stoppade mig. Det var så konstigt, för hela han gjorde mig förbannad bortom alla gränser. Jag tror aldrig jag känt en sån intensiv ilska mot någon förut, samtidigt som man hade den där sårade klumpen i magen, som bara spädde på ilskan ännu mer. Att han skulle få mig att bli ledsen gick inte för sig.

Detta var som sista biten. Den sista ilska jag bar inom mig. För sen var det slut, men det visste ju inte jag. En dag bestämde jag mig bara för att NU ÄR DET NOG. Jag ville inte må så, jag ville inte att den där ilskan skulle tära mer på mig, eller hindra mig från att ta mig framåt. Så jag träffade honom.

Det gick faktiskt jätte bra. Jag försökte verkligen komma dit med ett öppet sinne, och jag lyckades faktiskt väldigt bra. Jag ville verkligen ge det en chans och försöka sluta fred så att vi båda på något sätt skulle kunna släppa den där tyngden som ändå fanns där i bakgrunden.

Jag kände verkligen hur den där låten träffade rakt i hjärtat. För jag skyller inte allt på honom längre. Jag försöker släppa allt det där, så bra jag kan. Jag förlorade även en vän när det tog slut. För innan vi blev tillsammans var vi nära vänner. Jag känner fortfarande det där "klickandet" när vi ses, att vi bara kan prata. Det bara flyter på, något känns bara så lätt mellan oss, trots allt annat. Visst känner jag av det med, men medtanke på allt som hänt så kändes allt ändå väldigt lätt. och precis som hon sjunger i låten, så är jag inte samma person längre, jag har förändrats väldigt mycket! Till det positiva. Jag är inte ledsen längre, jag mår faktiskt väldigt bra, och jag försöker ta bort allt som kan ta ner mig igen. Jag försöker det bästa jag kan för att fortsätta må såhär bra. Jag vill aldrig gå tillbaka till den jag var då, den där ledsna, förstörda, arga, besvikna, nedslagna tjejen som varken visste ut eller in, som inte visste vem hon själv var. Hon som inte kunde stå på sig, som var så osäker på allt och bara velade med i allt. Hon som inte hade någon kontroll på sina känslor och tog ut allt det negativa på dem som förtjänade det allra minst.

Jag vill ALDRIG tillbaka dit, och det tänker jag inte heller.  Så jag fastnade väldigt mycket för den där låten. Jag har lyssnat på den lääääänge. Men just nu, i det här stadiet i mitt liv, så passade det bara så fruktansvärt bra. Rakt in i hjärtat.

Det hade kunnat vara värre.

Det var en av de där kvällarna vi bara låg och pratade i hans säng. Vi pratade om förhållanden. Jag sa att jag var dålig på sånt. Att jag tror att jag är dålig på hela det där att tillhöra någon. Vara någons. Att jag inte tycker om att bestämma saker eller sätta stämplar på relationer. Det var verkligen inte sant.
Jag vet inte varför jag sa så egentligen. Förmodligen för att undvika ledsna känslor senare, ifall jag satte gränsen så skulle det göra mindre ont, tänkte jag.

Han sa att man aldrig kan tillhöra någon. Att man alltid är ens egen.

Fast, jag vet inte... efter den kvällen var jag nog på sätt och vis redan hans.

Anledningen till att jag gav det där exemplet är för att jag har tänkt mycket på det.. Jag är väldigt duktig på att göra så. Tycker jag att något är jobbigt, eller är rädd för något, då gör jag plåster-stilen och vill ha det gjort med en gång, bara slita av det. Tror jag att någon kommer att lämna mig, så är jag jävligt snabb på att säga hejdå först. Jag lämnar först. Jag tänker på något vis att det då är mitt beslut, mitt val. Alltså har jag inte blivit lämnad, och då kanske det gör mindre ont. Kanske det sårar mitt ego lite mindre, för att då är det inte någon som sagt att han inte vill ha mig. Även om jag är ensam igen, så var det fortfarande mitt beslut. Ingen sa att jag inte var bra nog.

Det är nog lite dumt det där.. Men ska jag vara helt ärlig så är det ju så. Jag lämnar för att skona mitt ego de sårade känslorna jag får när någon säger att jag inte duger. Kanske i andra ord, men det blir på något sätt alltid tolkat så. Egentligen så är det lite dumt, jag kan ju känna ibland att WOW, jag har den perfekta killen mitt framför mig, och han har känslor för MIG. Helt jävla otroligt! Men sen fattas det känslor från min sida istället... Jag hatar mig själv då, för allt är verkligen helt rätt!... Utom mina känslor som inte finns där. Så egentligen borde jag väl ha förståelse för att andra kanske känner något liknande för mig... Men oavsett hur mycket man rationaliserar att någon inte vill ha en så gör det lika jävla ont ändå. Oavsett anledningen.

Jag har tänkt mycket på det där, jag säger ofta saker jag inte menar bara för att driva bort människor från mig. Bara för att hinna först, när jag tror mig vara nära att bli lämnad. Bäst att bara få det gjort. Jag tänker som så att den där människan kommer ändå inte att stanna, så varför inte göra det lite snabbt och smidigt och bespara mig en större smärta senare genom att bli av med människan direkt? Det känns ju inte särskilt roligt, såklart. Ändå har jag svårt att hejda mig. Det går nästan som per automatik. En reflex nästan. :P

Det är ett invant beteende som jag vet är dåligt, men jag är för feg för att våga något annat. Feg.

Jag tycker inte om att vara det. Men jag vågar bara inte igen. 

Men nu vet jag att jag gör det. I alla fall ganska annorlunda om man jämför med många av mina vänner. Jag tänker inte på mina minnen på samma sätt som andra gör. Jag reflekterar inte över en fin stund på samma sätt som många andra gör. Jag tänker på så konstiga saker.

Jag tänker på allt det där som ingen annan verka tycka är särskilt speciellt, medan jag blir alldeles extatisk av samma upptäckt. Som att jag räknar sekunderna från det att han andas in till det att han andas ut. Han håller andetaget inne i en sekund mer än vad jag gör. och han tittar alltid snett ner åt höger när han tänker på något jobbigt. att han biter sig i kinden när han är irriterad, fast inte visar det. Han kan vara vem som helst. Jag bara upptäcker sånt.

Jag ser nog inte världen på samma sätt som andra gör... Men then again... Vad är det för fel med det?

Jag hoppas att det inte kommer att bli konstigt eller nått sånt. Vi är ju båda väldigt öppna människor och kan ju vräka ur oss lite smått olämpliga saker och medtanke på vårt förflutna så kanske det slutar med att vi sårar varandra även som vänner... Men jag hoppas inte det!

Jag hoppas nu att vi kan fortsätta som vänner och släppa all den här tyngden bakom oss.  Det tror jag dock blir mycket svårare för mig än för honom.. Det är nämligen jag som är mest bitter tror jag. Men jag känner mig verkligen färdig med tjaffset, färdig med negativiteten och så väldigt, väldigt färdig med den här ilskan jag känt så länge nu.

Jag vill verkligen bara släppa det och gå vidare. Precis som jag sa till honom så, hur många dåliga minnen vi än har, och hur hemska dom minnena än är, så kvarstår ändå det faktum att många av de bästa minnena jag har, är med honom.

Det kommer alltid att sitta i. Vi är SÅ jättelika på mycket, vilket gör att vi bara klickar med varandra.. Men andra likheter och vissa olikheter krockar totalt och det blir en sådan katastrof att vi sakta har ihjäl varandra... För att vara lite dramatisk! ;) hähä!

Jag är just nu väldigt positiv faktiskt.. lite fundersam... men ändå positiv! Vi ser väl vad som händer från och med nu, men jag ska i alla fall göra mitt allra bästa för att på något sätt kunna släppa alla de negativa minnen jag har och ilskan som finns med dom. Det känns fortfarnde färskt för mig.. men jag har gett mig på att försöka i alla fall! :) kan han så kan väl jag.

Jag tyckte att det kändes som om vi hade ett väldigt bra samtal igår och 2 timmar flög iväg på ett ögonblick. Det gick överförväntan och jag hoppas det fortsätter så. :)

Ganska precis 1 år gammal bild.

Vad gör jag nu?

Han: haha, nej.

J: ... vad menar du nu? *skratt*

H: Jag tänker inte titta?

J: haha, men varför inte då?

H: För att du är finare än solen.

- Ja.. men jag menade inte med mig..

- Varför inte?

- För att jag kan gå sönder...

Näe alltså... Jag är då fan i mig dum som det jävla tåget, tankeverksamhet = NOLL!

Jag är på en jävla highway to hell, jag sitter på en jävla buss rakt in i helvetet och inte fasen har jag vett nog att hoppa av bussen heller bara för att jag tycker bussjäveln är så jävla "fin"... xD haha ja nu blir det säkert episkt förvirrade.. Förlåt... :P

Men alltså ja... Jag gör något just nu som jag VET kommer sluta illa. Jag känner mig själv. :P Jag vet vart det är påväg.. men jag VILL inte sluta ändå! :O Jag är som en jävla pundare, jag vill ha mitt jävla knark! Jag vet att jag tillslut kommer må skunk, meeeen, jag kan hantera det... Right? Jag vill ändå!.. Jävla impulsivitet och det här "ge efter för impulser" som hela tiden får mig i trubbel. Här luktar det dessutom massivt trubbel! Satan. xD (det är alltså SOM knark, inte riktigt knark!)

Nej!... Nej nej nej! Jag vill inte sabba det här "bra stället" jag är på heller. Jag mår bra, jag är glad och är positiv och ser framemot så jäkla mycket.. Vill inte råka sabba min gladhet heller. Men jag vet egentligen att det redan är för sent för att vända tillbaka.. och dessutom vill jag inte sluta.

Haha jag skrattar åt mig själv, så dum i huvet är jag! Men jag hoppas verkligen att det inte hinner fara åt helvete innan mitt knark försvunnit xD haha! Efteråt är en annan femma, det är hanterbart!.. typ xD

Fasen... Lycka till Sandra! Lycka till!... Jag vet att du behöver det... :/

Sååå... jaa... Vi hörs imorgon kväll istället, för jag kommer inte att ha tid idag.

- Varför då? Du har ingen skyldighet till mig.

- Kanske inte, men jag känner ändå ett ansvar jämte mot dig. Jag ville berätta så att du kan fatta dina egna beslut gällande oss sen. Du behöver veta vem jag är.

- Jag ville inte veta det här...

- Jag vet.. Men jag tänkte på dig hela tiden. Jag kanske inte har någon skyldighet mot dig.. men jag känner mig lika jävla skyldig ändå.