För sedan helt plötsligt gick han med henne, och jag gick åt ett annat håll...
Trött på att upptäcka att jag står kvar på samma ställe som tidigare, trots att tanken var att gå. Det slutar alltid med att jag väntar på någon som inte väntar på mig tillbaka. och jag inser inte ens själv att jag gör det...
Hur är det möjligt att känna sig så fruktansvärt, barnsligt glad, bara för att i nästa ögonblick önska att jorden gick under bara så att jag slapp vakna upp med det här i kroppen en gång till?
Kommentarer
Trackback
