Så jag håller hårt och kryper tätt intill dig, som om hon skulle försvinna då

Jag verkar ha så lätt för att glömma bort vad som är sant och inte, bara för att få må lite bättre.

Jag intalar mig själv att jag bara tänker, bara funderar lite, att det är harmlöst...

Men jag vet att varje gång jag låter tankarna vandra dit, så önskar jag bara mer och mer att det vore sant.

Jag vet att jag lever i en drömvärld... men den är inte lättare att släppa taget om bara för det.

Jag skulle föredra att du var offline, istället för att se dig online när du inte skriver till mig

Let me explain

Det där med att vilja glömma någon, eller kanske något. Men det bara går liksom inte. Det finns många saker med mig, som jag inte är stolt över. Den här bloggen, här ibland till de sakerna. Det är liksom min skitburk.

Här öppnar jag upp mig och skriver saker som jag ibland aldrig, aldrig nånsin skulle tala om högt. Skulle någon fråga mig om det jag lite hemlighetsfullt skriver om här, skulle jag förmodligen undvika ämnet. Det är lite konstigt det där... För jag vet ju att det på internet är öppet för alla att läsa... Så jag vet inte riktigt varför det känns mer okej att låta andra veta hur jag känner genom skrift än genom ord.

På något sätt så verkar det kännas mindre som ett nederlag om jag skriver det här. Jag känner mig mindre... sedd ner på?

Jag vågar ofta inte vara ärlig, för jag vill inte göra mig svag, jag vill inte sänka mig under någon, ge någon makten att såra mig. Jag gör bara inte det. I alla fall inte när den personen kan se mig i ögonen, då känns det som om den personen kan krossa mig totalt, medan det via internet känns som om, ifall den personen skulle krossa mig.. Så skulle den personen åtminstone inte se det, och på så vis behåller jag en liten del av min värdighet i alla fall. Särskilt eftersom jag har så fruktansvärt lätt till tårar. Skulle någon såra mig är risken stor att jag skulle gråta. Tecken på svaghet. Så känns det i alla fall, så jag vill inte att någon ser mig.

Hold me til I fall asleep

Remember all the sadness and frustration and let it go

För sedan helt plötsligt gick han med henne, och jag gick åt ett annat håll...

Trött på att upptäcka att jag står kvar på samma ställe som tidigare, trots att tanken var att gå. Det slutar alltid med att jag väntar på någon som inte väntar på mig tillbaka. och jag inser inte ens själv att jag gör det...

Hur är det möjligt att känna sig så fruktansvärt, barnsligt glad, bara för att i nästa ögonblick önska att jorden gick under bara så att jag slapp vakna upp med det här i kroppen en gång till?

Du gör så himla ont i mig

Jag vet att jag varit dålig på att uppdatera... men det har varit mycket i tankarna. För mycket för att ens skriva ut.

Jag har mina jätte-överlyckliga stunder... men sen har jag också de där stunderna som gör fruktansvärt ont, för att jag vet att det här jag känner är något jag måste, på något sätt göra mig av med. 

En berg- och dalbana helt enkelt. Som jag för en gångs skull inte tycker om. Jag hatar när jag inte har kontroll på något. Jag behöver kontroll, särskilt över mig själv. Jag menar... vad kan jag ha kontroll över, om inte mig själv?
Så mig, mina känslor, och mina reaktioner, måste jag ha kontroll över. Vad är jag om jag inte kan kontrollera ens mina egna känslor?

Just nu hoppas jag bara så jävla mycket att detta är mer en längtan än kärlek. För en längtan kan man mätta på många sätt...

Hurt

pissed off

jinxade det

tacksamhet

Jag insåg något, för inte så längesen.. en 2-3 dagar sen kanske.

Jag var ute och vandrade på en av mina underbart långa promenader, och lyssnade på Light years away - MoZella.

"But I don't blame you anymore
That's too much pain to store
It left me half dead
Inside my head
And boy, looking back I see
I'm not the girl I used to be
When I lost my mind
It saved my life

It's how you wanted it to be
It's like you played a joke on me
And I lost a friend
In the end
And I think that I cried for days
But now that seems light years away
And I'm never going back
To who I was"

Det där lyssnade jag på, och jag bara kände hur texten träffade rakt in i hjärtat på mig. Jag insåg hur lätt jag kände mig. Jag är inte arg på någon, jag "hatar" inte någon, jag är inte ledsen på någon, besviken osv.

Jag känner nästan ingen negativitet mot någon längre.

Det känns så fruktansvärt skönt att kunna känna så. För det har nästan alltid varit så för mig. Alltid något. Men nu känns det inte så. Litegrann kanske, men inte nämnvärt alls.

Nu kan jag verkligen känna hur allt det här hatiska, ilskan, tog ner mig. Jag kunde inte se klart och hela tiden fanns det där i bakhuvudet. Det fanns alltid där och gnagde sönder mig totalt. Det blev väldigt tungt att bära och det skadade bara mig själv, begränsade mig, och förstörde allt det där glada jag hade.

Såklart, tänker jag nu på Victor. Mitt ex, för er som inte vet. Efter att det tagit slut, men även innan det så byggde vi på något väldigt negativt. Senare fick jag även reda på andra grejer som jag inte vetat om när vi var tillsammans, vilket gjorde mig ännu mer hatisk mot honom. Så fort jag såg honom, hörde hans namn eller fick ett sms från honom så gjorde det mig helt galen. Verkligen, helt tokig blev jag! När jag såg honom i Vindeln, ville jag helst bara machera upp till honom, leta reda på nått hårt och drämma till, tills det kändes nog. Galet? Haha ja väldigt!

Såklart så gjorde jag aldrig det, jag har faktiskt så pass med självkontroll, men det var nära några gånger att jag stegat dit bara för att få skrika, skälla och gorma lite. Men oftast så fanns en vän eller så i närheten och stoppade mig. Det var så konstigt, för hela han gjorde mig förbannad bortom alla gränser. Jag tror aldrig jag känt en sån intensiv ilska mot någon förut, samtidigt som man hade den där sårade klumpen i magen, som bara spädde på ilskan ännu mer. Att han skulle få mig att bli ledsen gick inte för sig.

Detta var som sista biten. Den sista ilska jag bar inom mig. För sen var det slut, men det visste ju inte jag. En dag bestämde jag mig bara för att NU ÄR DET NOG. Jag ville inte må så, jag ville inte att den där ilskan skulle tära mer på mig, eller hindra mig från att ta mig framåt. Så jag träffade honom.

Det gick faktiskt jätte bra. Jag försökte verkligen komma dit med ett öppet sinne, och jag lyckades faktiskt väldigt bra. Jag ville verkligen ge det en chans och försöka sluta fred så att vi båda på något sätt skulle kunna släppa den där tyngden som ändå fanns där i bakgrunden.

Jag kände verkligen hur den där låten träffade rakt i hjärtat. För jag skyller inte allt på honom längre. Jag försöker släppa allt det där, så bra jag kan. Jag förlorade även en vän när det tog slut. För innan vi blev tillsammans var vi nära vänner. Jag känner fortfarande det där "klickandet" när vi ses, att vi bara kan prata. Det bara flyter på, något känns bara så lätt mellan oss, trots allt annat. Visst känner jag av det med, men medtanke på allt som hänt så kändes allt ändå väldigt lätt. och precis som hon sjunger i låten, så är jag inte samma person längre, jag har förändrats väldigt mycket! Till det positiva. Jag är inte ledsen längre, jag mår faktiskt väldigt bra, och jag försöker ta bort allt som kan ta ner mig igen. Jag försöker det bästa jag kan för att fortsätta må såhär bra. Jag vill aldrig gå tillbaka till den jag var då, den där ledsna, förstörda, arga, besvikna, nedslagna tjejen som varken visste ut eller in, som inte visste vem hon själv var. Hon som inte kunde stå på sig, som var så osäker på allt och bara velade med i allt. Hon som inte hade någon kontroll på sina känslor och tog ut allt det negativa på dem som förtjänade det allra minst.

Jag vill ALDRIG tillbaka dit, och det tänker jag inte heller.  Så jag fastnade väldigt mycket för den där låten. Jag har lyssnat på den lääääänge. Men just nu, i det här stadiet i mitt liv, så passade det bara så fruktansvärt bra. Rakt in i hjärtat.

if you could just realize what I just realized....

Hatar känslan när man VET att det är dags att gå vidare, släppa taget och sluta bry sig... Men inte kan för att varenda stund med den människan betyder allt, till och med de stunder som bara gör ont. För att den personen var i alla fall där tillsammans med en.

Det hade kunnat vara värre.

Den personen hade kunnat vara borta.

Hahaha *död*

Hahaha jag dog litegrann när jag såg denna:

.... jag fick precis en helt annan känsla av medlidande för strömknappen... (A)

Holding on to a vivid dream, but that's just it. It was only just a dream.

Det verkar som att ju längre bort från mig du går, desto hårdare försöker jag hålla dig kvar.

jaja

?

Episk förvirring

Hatar förvirring... Vad det än är så hatar jag att ine veta saker.. Just nu håller jag på att bli knäpp av det! 
Jag vill veta! Är det sant eller inte? Hoppar jag till slutsater eller inte? Herregud vad frustrerande... :P Gillar inte när jag inte får klara svar...

Måndagen

How come you always want what you can't get?

Jag sitter och tänker och funderar idag. Tänker tillbaka på lite minnen och så..

Det var en av de där kvällarna vi bara låg och pratade i hans säng. Vi pratade om förhållanden. Jag sa att jag var dålig på sånt. Att jag tror att jag är dålig på hela det där att tillhöra någon. Vara någons. Att jag inte tycker om att bestämma saker eller sätta stämplar på relationer. Det var verkligen inte sant.
Jag vet inte varför jag sa så egentligen. Förmodligen för att undvika ledsna känslor senare, ifall jag satte gränsen så skulle det göra mindre ont, tänkte jag.

Han sa att man aldrig kan tillhöra någon. Att man alltid är ens egen.

Fast, jag vet inte... efter den kvällen var jag nog på sätt och vis redan hans.

Anledningen till att jag gav det där exemplet är för att jag har tänkt mycket på det.. Jag är väldigt duktig på att göra så. Tycker jag att något är jobbigt, eller är rädd för något, då gör jag plåster-stilen och vill ha det gjort med en gång, bara slita av det. Tror jag att någon kommer att lämna mig, så är jag jävligt snabb på att säga hejdå först. Jag lämnar först. Jag tänker på något vis att det då är mitt beslut, mitt val. Alltså har jag inte blivit lämnad, och då kanske det gör mindre ont. Kanske det sårar mitt ego lite mindre, för att då är det inte någon som sagt att han inte vill ha mig. Även om jag är ensam igen, så var det fortfarande mitt beslut. Ingen sa att jag inte var bra nog.

Det är nog lite dumt det där.. Men ska jag vara helt ärlig så är det ju så. Jag lämnar för att skona mitt ego de sårade känslorna jag får när någon säger att jag inte duger. Kanske i andra ord, men det blir på något sätt alltid tolkat så. Egentligen så är det lite dumt, jag kan ju känna ibland att WOW, jag har den perfekta killen mitt framför mig, och han har känslor för MIG. Helt jävla otroligt! Men sen fattas det känslor från min sida istället... Jag hatar mig själv då, för allt är verkligen helt rätt!... Utom mina känslor som inte finns där. Så egentligen borde jag väl ha förståelse för att andra kanske känner något liknande för mig... Men oavsett hur mycket man rationaliserar att någon inte vill ha en så gör det lika jävla ont ändå. Oavsett anledningen.

Jag har tänkt mycket på det där, jag säger ofta saker jag inte menar bara för att driva bort människor från mig. Bara för att hinna först, när jag tror mig vara nära att bli lämnad. Bäst att bara få det gjort. Jag tänker som så att den där människan kommer ändå inte att stanna, så varför inte göra det lite snabbt och smidigt och bespara mig en större smärta senare genom att bli av med människan direkt? Det känns ju inte särskilt roligt, såklart. Ändå har jag svårt att hejda mig. Det går nästan som per automatik. En reflex nästan. :P

Det är ett invant beteende som jag vet är dåligt, men jag är för feg för att våga något annat. Feg.

Jag tycker inte om att vara det. Men jag vågar bara inte igen. 

"Han har aldrig sagt att han tycker om mig, men ibland känns det som om han gör det ändå."

Promenad - tårtbakning - promenad igen!

Hejsvejs igen! :)

"you don't seem to see the world the same way that others do"

En av mina närmaste brukade säga att jag ser världen på ett annat sätt än vad andra gör. Jag reflekterade inte så mycket på det just då.. Jag var för liten.

Men nu vet jag att jag gör det. I alla fall ganska annorlunda om man jämför med många av mina vänner. Jag tänker inte på mina minnen på samma sätt som andra gör. Jag reflekterar inte över en fin stund på samma sätt som många andra gör. Jag tänker på så konstiga saker.

Jag tänker på allt det där som ingen annan verka tycka är särskilt speciellt, medan jag blir alldeles extatisk av samma upptäckt. Som att jag räknar sekunderna från det att han andas in till det att han andas ut. Han håller andetaget inne i en sekund mer än vad jag gör. och han tittar alltid snett ner åt höger när han tänker på något jobbigt. att han biter sig i kinden när han är irriterad, fast inte visar det. Han kan vara vem som helst. Jag bara upptäcker sånt.

Jag ser nog inte världen på samma sätt som andra gör... Men then again... Vad är det för fel med det?

You're the kind of reckless that should send me running, but I kinda know that I wont get far

Nu, promenad!

If you keep thinking about someone who never thinks of you in return, just stop thinking

"För jag hatar att du inte behöver någon som mig. Jag hatar att jag inte har något som du behöver i ditt liv."

"särskilt när det känns lite som att du har allt jag behöver..."

Musik på dyster promenad i regnet

Blabla

Your silence screams goodbye

Addicted - kelly clarkson

=)

When my world is falling apart

when there's no light, to break up the dark

that's med I, I, I look at you

jösses

I think we can make it

Så, då har jag en liten confession to make... Personen jag träffade som jag inte träffat "in friendly terms" på väldigt länge var då mitt ex.

Vi har haft våra differences och så, men igår träffades vi och begravde stridsyxan. Jag var lite nervös där ett tag och var nästan påväg att ladda upp för strid, men sen tänkte jag att det är dags att bli sams nu. Dags att ge sig och gå vidare. Så jag sket i allt det där och mötte upp honom med ett öppet sinne och jag tror nog att han gjorde detsamma.

Så fort vi satt oss ner och kunde börja snacka så kändes det bra. Samtalet flöt på och det kändes litegrann som att vi hittade igen det där vi tyckte om hos varandra från första början. Kom ihåg att vi var vänner rätt länge innan vi faktiskt blev tillsammans! Jag har ingen aning om ifall vi kommer att kunna vara vänner eller inte i slutändan. Jag har fortfarande mina funderingar och förväntar mig ingenting alls egentligen... Men jag måste ändå vara ärlig och säga att det kändes bra att ses och att jag verkligen hoppas på att vi kan fortsätta som vänner.

Jag hoppas att det inte kommer att bli konstigt eller nått sånt. Vi är ju båda väldigt öppna människor och kan ju vräka ur oss lite smått olämpliga saker och medtanke på vårt förflutna så kanske det slutar med att vi sårar varandra även som vänner... Men jag hoppas inte det!

Jag hoppas nu att vi kan fortsätta som vänner och släppa all den här tyngden bakom oss.  Det tror jag dock blir mycket svårare för mig än för honom.. Det är nämligen jag som är mest bitter tror jag. Men jag känner mig verkligen färdig med tjaffset, färdig med negativiteten och så väldigt, väldigt färdig med den här ilskan jag känt så länge nu.

Jag vill verkligen bara släppa det och gå vidare. Precis som jag sa till honom så, hur många dåliga minnen vi än har, och hur hemska dom minnena än är, så kvarstår ändå det faktum att många av de bästa minnena jag har, är med honom.

Det kommer alltid att sitta i. Vi är SÅ jättelika på mycket, vilket gör att vi bara klickar med varandra.. Men andra likheter och vissa olikheter krockar totalt och det blir en sådan katastrof att vi sakta har ihjäl varandra... För att vara lite dramatisk! ;) hähä!

Jag är just nu väldigt positiv faktiskt.. lite fundersam... men ändå positiv! Vi ser väl vad som händer från och med nu, men jag ska i alla fall göra mitt allra bästa för att på något sätt kunna släppa alla de negativa minnen jag har och ilskan som finns med dom. Det känns fortfarnde färskt för mig.. men jag har gett mig på att försöka i alla fall! :) kan han så kan väl jag.

Jag tyckte att det kändes som om vi hade ett väldigt bra samtal igår och 2 timmar flög iväg på ett ögonblick. Det gick överförväntan och jag hoppas det fortsätter så. :)

Ganska precis 1 år gammal bild.

Helvete...

När du sa sådär så insåg jag något jag verkligen inte ville inse. Nått jag hoppades inte skulle hända. Helvete.

Vad gör jag nu?

För att du är finare än solen

Jag: jäklar! Kolla himlen, den är ju alldeles jätte blå och solen skiner verkligen starkt idag!

Han: haha, nej.

J: ... vad menar du nu? *skratt*

H: Jag tänker inte titta?

J: haha, men varför inte då?

H: För att du är finare än solen.

UMEÅ

Stan imorgoooon! :D

Så, imorgon pyser jag iväg till Umeå vid sex-tiden... Då vet alla det, var sociala! :O Jag ska lägga mig nu... Ska upp halvfem imorgon (BLÄ!) Men jag är ändå riktigt peppad på kvällen imorgon! :)

Dessutom ska jag träffa någon som jag inte träffat på "friendly terms" på väldigt länge nu. Vi ser väl hur det går. Just nu känner jag mig mest bara glad över det i alla fall. :)  Lär ju bli ett och annat blogginlägg på det också, hehe!

Näe nu pyser jag, uppdaterar mer imorgon!

Godnatt! :)

Jag och Missan! :) .... ignorera högen på sängen... (A) hähä

mitt eget fel

- Men, det var ju du som uppmuntrade mig att göra det här. Inte hålla tillbaka.

- Ja.. men jag menade inte med mig..

- Varför inte?

- För att jag kan gå sönder...

dancing in the rain

Haha jadu, då har man vart ute på en minst sagt BLÖT promenad! xD haha!

Jag gick ungefär 4 km mot slipen när jag bestämde mig för att vända om, jag hann gå kanske en halv km innan det började SPÖREGNA! :O Ni kan ju gissa ungefär hur blöt jag hann bli på 3½ km i spöregn xD hahaha! Tyvärr så såg jag att det blev typ sämst bilder ever när jag skulle fota mig... Jag HATAR verkligen kameran på den här mobilen... :(

Meeeen i alla fall, nu blire lite bilder! :D

Sovsällskapet! ;)

Jag efter regn-rundan.. xD haha allså ja.. T-shirten ska vara mycket ljusare grå än sådär (?) ;)

Ett glas.... energidryck? (A)

Som sagt... Sovsällskapet :D

jag och syster-yster på café för ett tag sen. :)

Blixtar och dunder

Det är mulet ute, varmt, men mulet med åska och regnet ligger i luften. Det är varainneochmysamednågonmantyckerom-väder idag! Mys-väder alltså! När det serut såhär ute så ska man vara med nån ordentligt kramgo människa, mysa ner sig under en filt till en romantisk film. Självklart är varm choklad/thé/kaffe obligatoriskt!

Jag älskar mysväder! Men eftersom jag inte har någon att mysa med så tar jag mig en promenad istället, med väldigt överdramatisk, överromantisk och hjärtekrossande musik dunkande i lurarna. Bara för att göra stämningen ännu mer lik en scen ur en av de där sorgliga romantiska filmerna där en tjej eller kille är olyckligt kär i någon vars känslor inte är besvarade.

jaa... jag vet... skulle haft en melankolisk, heartbreaking bild... Men... den där var så fin!

Nu ska jag ut på promenad och hoppas på att jag hittar igen nån sån där hunk jag med! ;) hähähä... sällan (A)

kom igen, berätta... var hon bättre än jag?

"Jag räknar honom som min, även fast han nog egentligen inte är det. Kanske kommer han aldrig att bli det heller. Jag kallar honom för min och hoppas bara att han verkligen blir det snart innan mitt hjärta går sönder i hundratusentals bitar."

"come on, tell me, does she warm the room the way I did?"