Jag var ute och vandrade på en av mina underbart långa promenader, och lyssnade på Light years away - MoZella.

"But I don't blame you anymore
That's too much pain to store
It left me half dead
Inside my head
And boy, looking back I see
I'm not the girl I used to be
When I lost my mind
It saved my life

It's how you wanted it to be
It's like you played a joke on me
And I lost a friend
In the end
And I think that I cried for days
But now that seems light years away
And I'm never going back
To who I was"

Det där lyssnade jag på, och jag bara kände hur texten träffade rakt in i hjärtat på mig. Jag insåg hur lätt jag kände mig. Jag är inte arg på någon, jag "hatar" inte någon, jag är inte ledsen på någon, besviken osv.

Jag känner nästan ingen negativitet mot någon längre.

Det känns så fruktansvärt skönt att kunna känna så. För det har nästan alltid varit så för mig. Alltid något. Men nu känns det inte så. Litegrann kanske, men inte nämnvärt alls.

Nu kan jag verkligen känna hur allt det här hatiska, ilskan, tog ner mig. Jag kunde inte se klart och hela tiden fanns det där i bakhuvudet. Det fanns alltid där och gnagde sönder mig totalt. Det blev väldigt tungt att bära och det skadade bara mig själv, begränsade mig, och förstörde allt det där glada jag hade.

Såklart, tänker jag nu på Victor. Mitt ex, för er som inte vet. Efter att det tagit slut, men även innan det så byggde vi på något väldigt negativt. Senare fick jag även reda på andra grejer som jag inte vetat om när vi var tillsammans, vilket gjorde mig ännu mer hatisk mot honom. Så fort jag såg honom, hörde hans namn eller fick ett sms från honom så gjorde det mig helt galen. Verkligen, helt tokig blev jag! När jag såg honom i Vindeln, ville jag helst bara machera upp till honom, leta reda på nått hårt och drämma till, tills det kändes nog. Galet? Haha ja väldigt!

Såklart så gjorde jag aldrig det, jag har faktiskt så pass med självkontroll, men det var nära några gånger att jag stegat dit bara för att få skrika, skälla och gorma lite. Men oftast så fanns en vän eller så i närheten och stoppade mig. Det var så konstigt, för hela han gjorde mig förbannad bortom alla gränser. Jag tror aldrig jag känt en sån intensiv ilska mot någon förut, samtidigt som man hade den där sårade klumpen i magen, som bara spädde på ilskan ännu mer. Att han skulle få mig att bli ledsen gick inte för sig.

Detta var som sista biten. Den sista ilska jag bar inom mig. För sen var det slut, men det visste ju inte jag. En dag bestämde jag mig bara för att NU ÄR DET NOG. Jag ville inte må så, jag ville inte att den där ilskan skulle tära mer på mig, eller hindra mig från att ta mig framåt. Så jag träffade honom.

Det gick faktiskt jätte bra. Jag försökte verkligen komma dit med ett öppet sinne, och jag lyckades faktiskt väldigt bra. Jag ville verkligen ge det en chans och försöka sluta fred så att vi båda på något sätt skulle kunna släppa den där tyngden som ändå fanns där i bakgrunden.

Jag kände verkligen hur den där låten träffade rakt i hjärtat. För jag skyller inte allt på honom längre. Jag försöker släppa allt det där, så bra jag kan. Jag förlorade även en vän när det tog slut. För innan vi blev tillsammans var vi nära vänner. Jag känner fortfarande det där "klickandet" när vi ses, att vi bara kan prata. Det bara flyter på, något känns bara så lätt mellan oss, trots allt annat. Visst känner jag av det med, men medtanke på allt som hänt så kändes allt ändå väldigt lätt. och precis som hon sjunger i låten, så är jag inte samma person längre, jag har förändrats väldigt mycket! Till det positiva. Jag är inte ledsen längre, jag mår faktiskt väldigt bra, och jag försöker ta bort allt som kan ta ner mig igen. Jag försöker det bästa jag kan för att fortsätta må såhär bra. Jag vill aldrig gå tillbaka till den jag var då, den där ledsna, förstörda, arga, besvikna, nedslagna tjejen som varken visste ut eller in, som inte visste vem hon själv var. Hon som inte kunde stå på sig, som var så osäker på allt och bara velade med i allt. Hon som inte hade någon kontroll på sina känslor och tog ut allt det negativa på dem som förtjänade det allra minst.

Jag vill ALDRIG tillbaka dit, och det tänker jag inte heller.  Så jag fastnade väldigt mycket för den där låten. Jag har lyssnat på den lääääänge. Men just nu, i det här stadiet i mitt liv, så passade det bara så fruktansvärt bra. Rakt in i hjärtat.