Jag har mina jätte-överlyckliga stunder... men sen har jag också de där stunderna som gör fruktansvärt ont, för att jag vet att det här jag känner är något jag måste, på något sätt göra mig av med. 

En berg- och dalbana helt enkelt. Som jag för en gångs skull inte tycker om. Jag hatar när jag inte har kontroll på något. Jag behöver kontroll, särskilt över mig själv. Jag menar... vad kan jag ha kontroll över, om inte mig själv?
Så mig, mina känslor, och mina reaktioner, måste jag ha kontroll över. Vad är jag om jag inte kan kontrollera ens mina egna känslor?

Just nu hoppas jag bara så jävla mycket att detta är mer en längtan än kärlek. För en längtan kan man mätta på många sätt...