Det var en av de där kvällarna vi bara låg och pratade i hans säng. Vi pratade om förhållanden. Jag sa att jag var dålig på sånt. Att jag tror att jag är dålig på hela det där att tillhöra någon. Vara någons. Att jag inte tycker om att bestämma saker eller sätta stämplar på relationer. Det var verkligen inte sant.
Jag vet inte varför jag sa så egentligen. Förmodligen för att undvika ledsna känslor senare, ifall jag satte gränsen så skulle det göra mindre ont, tänkte jag.

Han sa att man aldrig kan tillhöra någon. Att man alltid är ens egen.

Fast, jag vet inte... efter den kvällen var jag nog på sätt och vis redan hans.

Anledningen till att jag gav det där exemplet är för att jag har tänkt mycket på det.. Jag är väldigt duktig på att göra så. Tycker jag att något är jobbigt, eller är rädd för något, då gör jag plåster-stilen och vill ha det gjort med en gång, bara slita av det. Tror jag att någon kommer att lämna mig, så är jag jävligt snabb på att säga hejdå först. Jag lämnar först. Jag tänker på något vis att det då är mitt beslut, mitt val. Alltså har jag inte blivit lämnad, och då kanske det gör mindre ont. Kanske det sårar mitt ego lite mindre, för att då är det inte någon som sagt att han inte vill ha mig. Även om jag är ensam igen, så var det fortfarande mitt beslut. Ingen sa att jag inte var bra nog.

Det är nog lite dumt det där.. Men ska jag vara helt ärlig så är det ju så. Jag lämnar för att skona mitt ego de sårade känslorna jag får när någon säger att jag inte duger. Kanske i andra ord, men det blir på något sätt alltid tolkat så. Egentligen så är det lite dumt, jag kan ju känna ibland att WOW, jag har den perfekta killen mitt framför mig, och han har känslor för MIG. Helt jävla otroligt! Men sen fattas det känslor från min sida istället... Jag hatar mig själv då, för allt är verkligen helt rätt!... Utom mina känslor som inte finns där. Så egentligen borde jag väl ha förståelse för att andra kanske känner något liknande för mig... Men oavsett hur mycket man rationaliserar att någon inte vill ha en så gör det lika jävla ont ändå. Oavsett anledningen.

Jag har tänkt mycket på det där, jag säger ofta saker jag inte menar bara för att driva bort människor från mig. Bara för att hinna först, när jag tror mig vara nära att bli lämnad. Bäst att bara få det gjort. Jag tänker som så att den där människan kommer ändå inte att stanna, så varför inte göra det lite snabbt och smidigt och bespara mig en större smärta senare genom att bli av med människan direkt? Det känns ju inte särskilt roligt, såklart. Ändå har jag svårt att hejda mig. Det går nästan som per automatik. En reflex nästan. :P

Det är ett invant beteende som jag vet är dåligt, men jag är för feg för att våga något annat. Feg.

Jag tycker inte om att vara det. Men jag vågar bara inte igen.