Här öppnar jag upp mig och skriver saker som jag ibland aldrig, aldrig nånsin skulle tala om högt. Skulle någon fråga mig om det jag lite hemlighetsfullt skriver om här, skulle jag förmodligen undvika ämnet. Det är lite konstigt det där... För jag vet ju att det på internet är öppet för alla att läsa... Så jag vet inte riktigt varför det känns mer okej att låta andra veta hur jag känner genom skrift än genom ord.

På något sätt så verkar det kännas mindre som ett nederlag om jag skriver det här. Jag känner mig mindre... sedd ner på?

Jag vågar ofta inte vara ärlig, för jag vill inte göra mig svag, jag vill inte sänka mig under någon, ge någon makten att såra mig. Jag gör bara inte det. I alla fall inte när den personen kan se mig i ögonen, då känns det som om den personen kan krossa mig totalt, medan det via internet känns som om, ifall den personen skulle krossa mig.. Så skulle den personen åtminstone inte se det, och på så vis behåller jag en liten del av min värdighet i alla fall. Särskilt eftersom jag har så fruktansvärt lätt till tårar. Skulle någon såra mig är risken stor att jag skulle gråta. Tecken på svaghet. Så känns det i alla fall, så jag vill inte att någon ser mig.