Men nu vet jag att jag gör det. I alla fall ganska annorlunda om man jämför med många av mina vänner. Jag tänker inte på mina minnen på samma sätt som andra gör. Jag reflekterar inte över en fin stund på samma sätt som många andra gör. Jag tänker på så konstiga saker.

Jag tänker på allt det där som ingen annan verka tycka är särskilt speciellt, medan jag blir alldeles extatisk av samma upptäckt. Som att jag räknar sekunderna från det att han andas in till det att han andas ut. Han håller andetaget inne i en sekund mer än vad jag gör. och han tittar alltid snett ner åt höger när han tänker på något jobbigt. att han biter sig i kinden när han är irriterad, fast inte visar det. Han kan vara vem som helst. Jag bara upptäcker sånt.

Jag ser nog inte världen på samma sätt som andra gör... Men then again... Vad är det för fel med det?