Genom att skriva i den här bloggen gör jag ett försök att förstå mig själv bätttre.
Lära känna mig själv bättre.

Mitt sätt att göra det, att ta mig framåt är genom att skriva.
Jag hittar rätt väg när jag skriver.

Jag förstår, jag löser problem, jag förlåter och jag växer... Det gör jag genom mitt skrivande, pennan eller tangentbordet är mitt transportmedel framåt, till bättre dagar.

Så länge jag kan minnas har jag skrivit mycket. Jag har förklarat, berättat och lärt genom att ösa ur mig allt i ord.
Det har alltid varit en fristad. Mitt skrivande är för min egen skull och ingenting hjäper mig bättre.

Sida, efter sida skriver jag, och varje gång letar jag efter något nytt att ta med mig från upplevelsen eller känslorna jag har just då.

Så beväpnad med pennor, tangentbord och tankar ger jag mig ut i min egen värld igen. Mitt eget nirvana.
Jag är inte längre förtvivlad av sorg och utmattad av av den ständiga kamp vissa relationer innebär.
Jag är så mentalt upplyft av det ställe jag befinner mig på idag. Så fruktansvärt långt ifrån var jag var för bara ett år sedan. Således är väl detta mysteriet, gåtan och meningen med kärlek och livet.

Jag skriver väldigt olika saker i den här bloggen. Men allting är en spegling av vem jag är. Jag har en seriös sida, en mindre seriös sida, en mentalt gammal sida men även en väldigt ung. Jag kan ibland verka vara precis den 18-åring jag är, medan jag i en handvändning kan verka mycket äldre än så.
Jag är långt i från ensam om att vara en sån. Så jag hoppas att många kan känna igen sig, lära sig eller kanske helt enkelt bara tycka om att läsa det jag skriver.
Jag hoppas att jag genom min öppenhet kan ge någon annan möjligheten att känna ett band med någon. Vet att man inte är ensam, eller kanske helt enkelt bara öka förståelsen hos de som har de bättre än andra.

Känn er alltid fria att ställa frågor, jag svarar efter den mån jag kan och hoppas på att det är bra nog. :)