Nu har jag svårt att sova igen. Däremot så är det inte pga sex den här gången - tyvärr! Det hade fått upp mig på humör. Jag gillar sex. Vem gör inte det? Sex är ett glatt ämne, det som är i mina tankar nu är det inte.

Jag bläddrade igenom gamla diarium på apberget där jag hade skrivit mycket om mina vänner som dog. Den som stod mig närmast var ändå Patrik. Jag fick ett silverhalsband och matchande örhängen av honom en gång. Tyvärr så hade jag lämnat det i mitt skåp på skolan en dag. Ett skåp med ett lås på. Jag skulle ha idrott och ville inte riskera att det skulle gå sönder. Vi hade idrott nära min lägenhet och det var långt tillbaka till skolan, så jag tänkte att jag kunde ju ändå hämta halsbandet dagen efter, så jag gick hem.

När jag kom till skolan dagen efter hade många av våra skåp blivit uppbrutna, inklusive mitt. Allt var borta utom skolböckerna. Mitt halsband och örhängena som var de enda fysiska sakerna som jag hade kvar av dig. Du kan inte ge mig ett till.

Jag blev lite ledsen när jag tänkte på det, men kom på andra tankar rätt snabbt ändå Det tråkiga var dock att när jag väl skulle lägga mig för att sova igen, så dök du upp i tankarna igen, Patrik.
Det var då jag upptäckte det där fasansfulla som inte får hända... Jag kommer inte ihåg din röst. Din röst, hur du pratade, hur du skrattade. Jag kommer ihåg du du klädde dig, dina fina lockar, alldeles för skarpa kindben och mörka ögon... Men inte din röst. Jag minns hur du såg ut när du skrattade, men det är som om jag varit döv, för jag minns inte. Jag hör ingen röst när jag tänker på dig. Jag har glömt din röst.

Jag vet att sånt händer, det är en del av att gå vidare antar jag... Men jag får så dåligt samvete, du får inte tro att jag inte tänker på dig, för det gör jag! Nästan varje dag. Även om det är smärtsamt att veta att du aldrig kommer att prata med mig igen, träffa mig igen eller le mot mig igen, så gör det ändå inte riktigt lika ont längre.
Det känns ungefär som ett sår i ett veck, som under tårna eller i leden på fingret, det fortsätter slitas upp hela tiden och tillslut så vänjer man sig vid smärtan på något vis och det känns inte riktigt lika outhärdligt längre, även om det fortfarande gör ont.

Jag gråter inte längre, det fanns en tid då det var allt jag gjorde. Nu har jag inte gråtit en enda gång på väldigt, väldigt länge. Det är som att den här personen jag är nu nästan är tillbaka i "ursprungs-sandra". Jag vet att du hade velat det. Jag trivs med den jag är nu.
Men det är svårt när det känns som att för varje dag jag tar mig längre tillbaka till den jag är, den där glada, desto längre känner jag mig ifrån dig.

Mitt ex sa hela tiden " Det här är inte normalt Sandra. Man är ledsen en stund och sen kommer men över det." jag blev så arg när han sa så. Han fattade ju ingenting, jävla dumskalle. Jag känner fortfarande så, för jag hade mycket just då, men jag tror ändå på sätt och vis att jag höll fast vid smärtan, sorgen och saknaden för det kändes som om han fanns närmare mig då än när jag var glad.

Som om han försvann varenda gång han inte fanns i mina tankar.

Det är sånahär inlägg jag egentligen hatar att skriva för jag vet inte vad folk kommer att tycka om mig sen, men samtidigt känns det som om jag måste, för jag växer av det. Varenda gång jag skriver så lär jag mig något nytt om mig själv.
Jag ser saker som jag inte sett tidigare och jag kan gå vidare. Annars maler tankarna bara på i huvudet, utan slut.
Jag känner redan nu hur jag börjar släppa detta. Jag kan nog sova nu. Men jag hoppas verkligen att jag drömmer om sex. För drömmer jag nu om Patrik bara för att han är i mina tankar så kommer jag inte vakna på rätt sida imorgon.

Godnatt! Tack för att ni alltid lyssnar och fortsätter läsa, trots mina snyft-inlägg nu och då.