Jag har fått frågor vart allt kommer ifrån. Alla mina inlägg om kärlek, om honom, vem han är osv.

Jag ska besvara det nu.

Allt jag skriver här har på ett eller annat vis hänt i mitt liv. Mina korta små rader som kanske inte betyder något alls för er. Mina tillbakablickar på en stund i tiden som påverkat mig.

När jag skriver saker och ting i "nutid" så behöver det inte betyda att jag exakt just nu känner så. Ibland tar jag mig en trip down memory lane och när jag gör det så skriver jag precis så som jag kände just då.

Så jag kan skriva i ett inlägg idag om något som i själva verket hände för länge sen men jag skriver det som om det hänt nu.

Varför gör jag det?

För att fånga känslan. Jag vill förmedla känslan jag har i ord och för att kunna göra det så måste jag skriva precis så som jag kände, för när jag tänker tillbaka på den stunden, lever mig in i ögonblicket så känner jag just nu precis som jag gjorde då, för en kort stund.

Han kan alltså vara en eller flera personer. Beroende på ögonblicket. Det kan vara ett ex, någon jag träffat bara ett par gånger eller någon som jag verkligen fallit för ordentligt som verkligen haft en stor inverkan i mitt liv.
Det person jag pratar om är alltså personen som var med mig i precis det ögonblick jag tänker tillbaka på.
Dock är det inte alltid tillbaka blickar. Ibland känner jag faktiskt verkligen så just nu.

Det finns fler anledningar också, men dessa håller jag för mig själv eftersom det är anledningar jag har för min egen skull och ingen annans.

Detta är trots allt som en dagbok för mig.

För varje dag som går så är det en dag mer sen sist vi sågs.
Men jag är inte bitter.
För det är även en dag närmare den dag vi ses igen.

Egentligen hade det var lättare för mig om jag valt att tänka på någon som tänkte på mig tillbaka, och inte på någon som bara tänker på någon annan.

Hade jag kunnat sluta tänka på honom. Han som sa att jag var liten trots att jag tagit mina höga klackar och faktiskt var lång just då. Han som inte tyckte att det fanns något konstigt i att ringa mitt i natten bara för att fråga vad han skulle göra ifall han var den enda överlevande på jorden, eller ifall han tycker om cafe latte, precis som jag. Hade jag kunnat sluta tänka på han med den där ryggtavlan jag kände igen överallt, han med de där starka musklerna, styrka som aldrig tycktes göra mig illa trots kraften jag visste fanns där. Han den där som alltid klagade på att sommaren kom alldeles för fort,
för det var ju på våren man skulle hinna bli kär och hitta sin partner.
Skulle jag kunnat sluta tänka på honom så hade jag gjort det det på ett ögonblick. Jag skulle inte ens tveka.

"Jag tål. För henne tål jag vad som helst."



Jag berättade för dig att jag måste skriva varje kväll. Jag hade gjort det så länge jag kan minnas, eller.. Från den femte Januari 2007 i alla fall. Du frågade mig ifall ditt namn fanns med där, jag ljög när jag sa att jag inte visste.
Men jag kunde ju inte berätta om alla sidorna om ditt mjuka bruna hår eller de där mörka ögonen som obönhörligt drog mig till dig och tvingade mig erkänna för mig själv att jag ofrånkomligt fallit för dig. Att jag inte kunde tänka mig att vara utan dig, att jag förlorade kampen, att du till slut vann mig. Även fast du kanske inte ville. Jag kunde inte berätta för dig om de kvällar jag satt mig ute på bron och stirrade upp mot stjärnorna, bara för att det var lättare än att vara ensam i ett nattsvart rum i en tom säng. Hur skulle jag kunnat tala om för dig att jag fortfarande stannade där ute efter att mina nakna tår inte längre hade någon känsel, i hopp om att det skulle sprida sig så att jag till slut inte kände något alls?.. och att det inte fungerade? Det kunde jag inte.

Jag har nog världens livligaste fantasi. Japp jag tror faktiskt att jag är topp 10!.. Om man räknar bort sinnessjuka människor då.. :P

Men faktiskt, när jag går på promenad och lyssnar på musik så försvinner mina tankar iväg. Ni vet som för JP i scrubs!
Hopplös är jag på det där! Höll på att bli påkörd idag pga det.. Det är som att mina fötter rör på sig men jag är inte riktigt "med" det är därför jag ibland promenerar i flera timmar. En gång promenerade jag helt frivilligt i 4 timmar. När jag kom hem upptäckte jag att jag var alldeles blöt och kall. Det regnade ute och jag hade inte ens märkt det.. SKUMT! :O

Idag gick jag på promenad och fastnade verkligen i låten Here's to the heartbreakers - Katy McAllister.
Inte för att det är en sån bra låt men den fick min fantasi att göra en rivstart och vips så befann jag mig åter igen i min egen perfekta värld. En fantasi värld, men lika underbar för det!

Jag går även alltid på promenad när jag funderar över något, grubblar över något. Det är som att tankarna går igång med dels musik men också när benen rör sig, det är som att man "vevar igång" tankarna! :)

En annan skum grej jag gör är att jag låtsas göra saker i fantasin som jag aldrig skulle våga/klara/tänka mig att göra i verkligheten.

Till exempel när det är jobbigt i en relation. Då kan jag fantisera upp en scen, en scen där jag gör slut.

I fantasin händer allt lika realistiskt som det skulle göra i verkligheten, det är lika hemskt, lika sorgligt och svårt.

Men jag gör det.

Det är det som är skillnaden. Jag kan må fruktansvärt dåligt och egentligen inte vilja mer. Men känslorna sitter där. Jag faller inte lätt för människor, men när jag väl gör det så brukar det sitta rätt hårt så för mig att göra slut har alltid varit svårt. I mestadelen av mina relationer har det varit jag som gjort slut. Har bara blivit lämnad 2 gånger.
Men dom gångerna jag gjort slut har jag inte varit kär. Inte på riktigt.

Så därför flyr jag till fantasinsvärld och gör slut där istället. På så sätt kan jag som känna efter ifall jag skulle klara av att göra det..
Men oftast slutar känslan bara med att jag vill fixa allt och jag vågar inte. Jag känner det som att jag skadar mig själv bara mer då. Dumheter egentligen men försök säga det till en liten kicka som gått och kärat ner sig i fel person. ;) 

Men jag äääääälskar verkligen min fantasi! Ni skulle bara veta!
Idag till exempel så har jag varit i Turkiet och så har jag fått whitney houstons röst och så har jag gjort en egen musikvideo och på det så har jag blivit en världskänd psykolog/kock! Ja himla häftig är jag allt! ;)  I min fantasi i alla fall! ;)

Jag är förvirrande.

Jag menar.. Mina hjärna är i alla fall det, mina impulser. Jag kan drömma saker, om någon, och verkligen trivas.
Sekunden jag vaknar så blir jag besviken över att det bara var en dröm.. Jag längtar så mycket i just det ögonblicket.

Sen kommer jag ihåg. När jag verkligen tänker så kommer jag ihåg allt. Jag vet varför det är som det är nu. Det är ingen slump. Det är av en anledning.
Det tär så hårt på mig...

Jag önskar att det inte var såhär, jag är inte bra på sånt här. Att tycka illa om någon. Jag tycker om alla.
Eller ja, man kanske inte vill umgås med folk förjämnan... Men den här kvävande, hat-aktiga känslan..
Den gör ont i mig. Jag vill inte känna så.
Men jag vill inte sluta känna så heller. För det finns en anledning till att jag har de känslorna.
Det får jag aldrig glömma.
Men jag önskar så innerligt att detta aldrig hänt, att du aldrig hänt. Eller kanske snarare, att du valt annorlunda.
Nej... det stämde inte heller. Helst, helst av allt...
Så önskar jag att du var någon annan. Inte någon särskild, men att du inte var du. Den du är.
Vissa saker tycker jag om. Vissa saker fick mig att stanna. Vissa saker fick mig sprudlande glad.
Men andra saker, de saker som fick mig att gå sönder, dom delarna. Dom önskade jag inte fanns.

Alltså önskar jag att du var någon annan. För jag önskar att du var annorlunda. Att du inte tänkte som du gjorde, att du har det beteende du har.

Jag önskar att du inte var så. För då hade det inte varit såhär. Då hade jag inte känt såhär. Så hade det inte funnits svek. Det hade inte funnits något att anklaga dig för.

Jag gjorde som jag alltid gör.
Jag satte problemen hos mig själv, jag förändrade varenda liten grej jag kunde förända. Jag var kapabel till att förändra.
För det är lättare att ändra på mig än att ändra på dig.
För jag känner dig. Du vill inte bli förändrad.
Men det skulle inte jag heller vilja. Men jag var för trasig då, förstår du.
Jag hittade inget annat så jag trodde på allt du sa. Att det var mitt fel.

Men det var inte så. Vi passade inte.
För... Jag kanske inte är världens lättaste.. Men jag är inte SÅ svår.
Du gjorde mig svår. Eller.. Att vi inte passade gjorde mig svår.

Du förstår, jag var tvungen att fråga runt lite.. Kolla.. Du vet.. Jag ville veta om det var något fel på mig.
I fall jag verkligen var så svår, ifall jag verkligen var så jobbig.

Ja.. Jag fick höra att jag inte var så jätte lätt.
Men jag fick även höra att jag var väldigt lätt. Inte jobbig alls. Bara man kände mig.
Visste vad jag behövde.

Fick en jätte fin kommentar om det där av Patrik på mitt 2010 - frågor, för, även om det inte funkade mellan oss, så var det pga mig.
Känslovis.
Men han förstod mig alltid. Vi bråkade aldrig. Jag var osäker ibland... Men det ordnade han fort. Han passade mig egentligen.


Saken är den att vi passade aldrig. Därför blev det såhär.

Jag vill deep down verkligen inte känna såhär. Det skadar mig!

"Forgiveness will set you free"

Det ligger nog något i det. Eller.. Det gör det.
Problemet är bara att jag inte kan det. För släpper jag dessa känslor så vet jag.
Jag vet. Jag känner mig själv.
Jag skulle förlåta dig. Aldrig glömma. Men förlåta dig.
Sen skulle allt vara som om det aldrig hade hänt. Sen skulle jag må dåligt igen.
På grund av dig.
Det vet jag. För.. Jag vet mina känslor.


Det är som en vana. Du ska finnas där. Så är det bara.

Men inte nu längre. Det var svårare än jag trodde att få bort det, för resten har gått så bra..
Det är egentligen inget problem längre.. Faktiskt..

Mitt problem är det här suget jag har, som jag ALLTID får.
Jag vill sluta bråka.

Vanligtvis bönar jag och ber på mina bara knän att du ska förlåta mig, för jag vill inte bråka. Jag vill bara sluta. Jag orkar inte, jag vill inte. Jag klarar inte bråk.
Jag vill bara göra allt bra igen.

Men det KAN jag inte nu. Jag måste förbjuda mig själv från att följa min instikt.
För att jag måste skydda mig själv.
Sen vet jag inte egentligen om jag ens skulle KUNNA förlåta dig..
För nu bara när jag tänker på dig så får jag en klump i magen. Jag blir arg, så vanvettigt arg.
Jag vill inte bråka, men..
Det finns heller inget du kan göra. Det är för sent.
Så jag måste känna såhär, jag kan inte känna något annat.

Men ska jag ha den här känslan för resten av mitt liv?

JAG?

Jag önskar att du var någon annan. Att du aldrig gjorde det där. Eller de där sakerna. Plural.
Då hade jag sluppit de här giftiga känslorna jag får såfort ditt namn nämns..
Jag önskar att jag inte var tvungen att känna såhär.
Jag önskar att du aldrig gett mig en anledning till det.

Men man lär sig alltid något. Om sig själv i alla fall.
Egentligen borde jag inte bara "dampa".

Jag vill också säga tack.

Tack för de fina minnen jag fått. Det fina kommer jag aldrig att glömma.
Det är lite konstigt det där.
Stunderna jag aldrig kommer att glömma är de som du förmodligen aldrig kommer att komma ihåg.
Det är som en av de där tragiska filmerna. Man vill klamra sig fast vid de bra scenerna.
För slutet på filmen var ett av de där som man egentligen aldrig ville se.

Tankar, kärlek, ensamhet, sorg.

Jag längtar så mycket efter nyårsafton.. Fast det är med en gnutta vemod och ångest. För att, nyårsafton och en vecka fram var den värsta veckan i mitt liv. Då förändrades allt. Det lilla stabila jag lyckats bygga upp revs ner, jag var inte tillbaka på ruta ett igen, jag var längre bak än så. Ändå längtar jag. Jag älskar nyårsaften. Varje nyårsafton sen dess har varit svår. Jag har varit glad, men kvällen har alltid präglats av en klump i halsen och tillbaka hållna tårar vid tolvslaget. För jag vet att tolvslaget aldrig kommer att kunna betyda samma sak för mig igen. Ändå ler jag. Jag står där med familj och vänner, människor som älskar mig och människor jag älskar tillbaka.

Jag ler, men egentligen känner jag mig ensam. För ingen förstår. Ingen av människorna som är så glada omkring mig förlorade 3 vänner, med en början vid tolvslaget på nyårsafton. Ingen förstår, ändå försöker jag söka mig till någon.
Jag har hela året som gått, försökt hålla fast vid någon, hitta en stabilitet i livet, någon som kan göra mig glad, någon som jag vet finns där. Min egen trygga hamn. Den enda människa jag då såg som jag klängde mig fast vid, var fel. Det var ett av de värsta misstag jag gjort, för.. Istället för att ha mitt eget stöd där så förvandlades min vardag till något destruktivt, i min kamp genom attacker, dyspepsi sorg och tårar, sökande efter ett normalt liv, så blev det fel. Personen jag satte mitt förtroende till var inte stabilare än jag. Det gick inte. Tjänster och gentjänster tyckte jag. Jag hade aldrig sviktat för honom. Vad jag inte såg var att världen inte fungerar så.

Jag gjorde ett misstag jag inte såg, det enda jag visste var att jag inte kunde låta någon annan försvinna ifrån mig. För många människor hade försvunnit. Jag såg inte verkligheten, jag var för rädd. Jag var för rädd att jag inte skulle orka kämpa för att ha kvar personerna som fanns kvar om jag tillät mig att känna mig ledsen. om jag tillät mig att känna att ja, jag förtjänar ett bättre liv än såhär.  Jag kunde inte känna så, jag var tvungen att överleva, jag var tvungen att behålla de få människor som fortfarande fanns kvar i mitt liv, de få människor som fortfarande levde. Jag kände så och det kan jag inte ändra på nu. Men jag vet nu. Jag vet vad jag gjorde och jag vet vad jag ignorerade. Jag vet att jag aldrig kommer att sätta mig i den positionen igen.
Frågan är om jag snart kan tillåta mig att faktiskt lita på någon igen. Jag vet inte. Det är så svårt.

Jag hoppas att jag gör det, men jag kan bara inte nu. Bara tanken på att lita på en annan människa och släppa in någon ny i mitt liv skrämmer mig så mycket. Jag mår nästan illa av bara tanken. 
Jag är inte redo än... Ändå är det allt jag kan tänka på... 

Ibland tänker jag att det vore nog bäst om någon bara tog min hand i sin och sa ,"jag tänker stå här för alltid".

Men sen tänker jag att jag skulle bli rädd och ifrågasätta det hela. Varför skulle någon orka det.. för mig? Jag är så himla naiv och det gör mig ofta osäker på mig eget omdöme. Då är det bättre att vara kritisk mot allt istället för att sådär naivt blir glad, lycklig, se fram emot framtiden.. Bara för att bli sviken igen. Bättre att vara kritisk.

Han skulle säga "du borde förstå att jag menar allvar", men jag vet inte om jag skulle göra det.

Det tror jag inte.




"Människor man möter som påstår sig se något hos en, något man själv inte ser, känner man lätt ett stort förtroende för. Man blir alldeles för lätt beroende av dem. Man vill veta vem det är de ser. Man har liksom på känn att det är någon som liknar den där personen man skulle vilja vara. Inte den man är. "

Du som grät på skoltoaletterna och gick omvägar i korridorerna. Du som önskade att din vardag såg annorlunda ut. Du som hoppades på att dagarna snart skulle försvinna och att du snart skulle vakna upp ur din dröm för det här, kan-inte-vara-livet-det-kan-bara-inte-vara-så. Du som skrattade utan att känna något. Du som kände dig tom, ihåligt. Om du blundar finns jag inte.
Du som skulle därifrån och aldrig, aldrig någonsin komma tillbaka.

Det blir bra tillslut. Livet kommer att vända. Det lovar jag.
Det lovar jag dig, och det lovar jag mig.



I'm holding on your rope,
Got me ten feet off the ground
And I'm hearing what you say but I just can't make a sound
You tell me that you need me
Then you go and cut me down, but wait
You tell me that you're sorry
Didn't think I'd turn around, and say...

That it's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late

I'd take another chance, take a fall
Take a shot for you
And I need you like a heart needs a beat
But it's nothing new - yeah yeah

I loved you with the fire red
Now it's turning blue, and you say...
"Sorry" like the angel heaven let me think was you
But I'm afraid...

It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late whoa.....

It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, yeah
I said it's too late to apologize, yeah
I'm holding on your rope, got me ten feet off the ground...

...We should stay and just fight back, we had it once all the way. The whole story, and it will hurt but I'll be glad to take the pain...

Ja dagen har varit like jävlig som de andra dagarna. Ännu värre faktiskt..Jo för jag har haft ännu ondare och pillren vägrar funka på mig jävla mensvärk.. Skit sak! Dessutom måste jag plugga en massa och jag känner bara hur g-nivå det blir nu.. :/ Inte för att vara dum mot dom som har det betyget men alltså.. Jag är överpresterande som ett as, I know, not good bla bla.. Men jag vet att jag kan bättre och är därför inte nöjd med betygen jag får om det är sämre än jag vet att jag kan. Särskilt i psykologin, jag har redan spikat varenda grej jag har gjort, skulle verkligen suga om andra halvan blev dålig pga att jag mår dåligt.. :/ Måste vara klar tills på söndag... Suck.. Hatar detta!

Men för att gå vidare till något gladare ... Så har jag gjort glögg ikväll! :D Japp, en vinglögg faktiskt!
Det blev faktiskt riktigt gott måste jag säga, ibland blir jag imponerad av mig själv och min fantasi liksom.. Sure jag följde ett grundrecept men jag pusslade ihop större delen själv. :)

 Där är glöggen! :D Japp det är stjärnanis :P

Ååååh vad goooood den blev! Japp jag är super stolt över mig själv, men å andra sidan liksom, det ärju jag som gjorde den. Klart det skulle bli bra liksom?
(Jag har lånat Jonssons gudkomplex på obestämd tid)



Den här låten.. Jag trodde aldrig att det där skulle vara jag.
Jag trodde aldrig att det skulle hända med oss. Mig och Victor alltså. Jag hade en viss bild av oss sen redan innan vi blev tillsammans. Jag vet fortfarandei nte vart jag fick den bilden ifrån, men så var det i alla fall.
Sandra och hennes fantasi igen I guess. :P
Det blev som det blev, men vad som hände var så långt ifrån vad jag trodde, eller kanske snarare hoppades inte skulle hända.  På tal om kärlek så ska jag dela med er av mina 3 great loves in life (so far). :)

Påååå plats

1. Christoffer. Idoliserad. Visste att han skulle flytta men känslor "hände" ändå. Sa jag att han var idoliserad? ;) Fortfarande min största förebild in life. Tror att jag möjligtvis satt denne man på en löjligt hög pedistal! Kanske är det så för att denna kille fick mig att känna mig löjligt älskad! Vi pratar relativt ofta men den person jag tagit med mig mer från detta förhållande var Chrilles bästa vän Nicklas. Bra pojkar båda två! Ja vi är vänner idag.

2. Didrik. Lilla Didrik, detta var min andra kärlek men han fick kämpa på bra nog länge innan det blev så. Var inte förren jag trodde mig förlora honom som det klickade för mig. När jag tänker tillbaka på vår tid så var de första månaderna av förhållandet mer som en saga än ett förhållande, ett kärt minne! Eftersom det tog slut så var det som ni förstår inte riktigt lika sagolikt slut. Det tog typ 3 år men nu är vi vänner igen. Fin kille!

3. Victor. Den tredje och ja.. Den enda jag verkligen visste från början att "honom ska jag ha". Vi klickade på ett unikt sätt och fann varandra direkt även om det började som enbart riktigt nära vänner. Jag kämpade för denne man i ett år innan vi faktiskt blev tillsammans. Dock så blev kanske inte min "drömbild" av hur vårt förhållande skulle se ut, verklighet precis. Tyvärr. Kan ha berott på just det att jag kämpade i ett år. Det fanns ingen balans från början och det jämnade aldrig ut sig heller.


Sååå, där har ni Sandras kärleksliv i ett nötskal... Typ. :)

Man lär sig förvånansvärt mycket om sig själv när man interagerar mycket med andra, kanske inte nödvändigtvis i ett förhållande utan även med vänner. Särskilt om man bor ihop till exempel. Man kan se sidor hos sina nära och kära som man kanske inte trodde fanns där, på gott och ont.

Jag tänker litegrann ibland som ni vet... och ja.. Nu tänker jag att, tänk om man ibland bara kämpar för ett förhållande för att det är vad man BORDE göra? För att det är vad som är inpräntat i oss?
Inte hos alla såklart, många är ju funtade åt motsatt håll men om man räknar bort dom! Jag till exempel är uppfostrad på så vis att människor alltid kommer först. Att man sitter och glor på tv är ingen ursäkt till att inte prata med en vän som behöver snacka till exempel. Om någon ringer dig 3 på natten och ber dig att gå 1 ½ mil hem till denne som mår dåligt så gör man det. (Om man inte kan ta en viss moped eller bil då xD )
Men i alla fall så är huvudsaken den att man ställer upp. Oavsett. Är det någon som ber just DIG om hjälp så är det faktiskt något som ska tas på allvar, detta betyder ju faktiskt att personen som ringer litar på dig och vänder sig till jsut dig av en anledning. Denne kanske bara litar på dig eller tror att du är den enda som kan hjälpa till. Du kanske är DEN ENDA denna människa känner som kan leva sig in i och förstå situationen.
Känn dig hedrad om någon ber dig om hjälp för på ett eller annat vis så sätter den här människan sin tillit till dig. Det är inte ett förtroende som bör svikas eller tas lätt på.
Så är jag uppfostrad och sån är jag! :)

Meeen tänk om det ibland går lite för långt? Ibland undrar jag faktiskt vem jag kämpar för egentligen, om det jag kämpar så hårt för, verkligen är något jag vill göra?
Jag vet inte.. Det är så svårt att veta.
Tidigare trodde jag verkligen helt och fullt att jag kämpade på för att JAG ville det. Men var det verkligen så? Jag är faktiskt inte hundra procent säker på det.

Fast å andra sidan så kan ju min tvekan komma ifrån att det inte blev något resultat av det, att mitt tvivel nu är en slags försvarsmekanism för att jag inte vill erkänna ett "nederlag" so to speak. :P

Fast samtidigt är jag inte säker på det heller.. Eller ja.. Jag är väl relativt säker på att jag kämpade av rätt anledningar.. Kanske tvivlar jag bara eftersom jag kände något slags lugn när jag slapp kämpa längre. När jag trodde att jag skulle i princip dö så.. Gjorde jag inte det. Jag var inte alls lika förstörd som jag trodde att jag skulle bli.

Jag var nästan lite besviken liksom, COME ON.. After all this hard work I am FINE?? :S  haha wierd.
Rätt skönt eftersom det gick lättare att återgå till vanliga livet, jag mådde liksom bra.
Jag MÅR bra. Jag är nöjd och glad och är åter igen mitt gamla glada jag. :P

Jag saknade mig. Vette fan vart jag tog vägen men nånstans försvann jag!

I alla fall så ska jag sluta babbla nu. Jag är nöjd och glad och har druckit en super mumsig vinglögg ikväll som dessutom var riktigt god att göra!

Vill ni ha receptet så får ni fråga om det, jag ids inte skriva ut det om det är typ 3 pers som faktiskt är intresserade av recept xD haha

Men i alla fall är det någon som ber om det så lägger jag ut det! :)

Nej nu blir det en promenad så att jag kan filosofera ifred! :)
Ciao!