Jag ville skriva. Skriva om allt, berätta om allt. Jag ville skriva i min dagbok och berätta om alla de vackra ord han viskade till mig där vi låg tätt ihop under täcket. Jag ville skriva om den där känslanhan gav mig som nästan fick mig att glömma bort att det fanns en värld utanför den där sängen. Jag ville så gärna skriva ner hur varenda liten kyss han gav mig kändes, varenda liten nära omfamning och vartenda litet löfte han gav mig om oss och framtiden... Men jag kunde inte. För jag visste att i verkligheten så var de där orden ämnade för någon annan än mig. Det gör ont att bara vara en ersättare.

Jag drömde en jävla massa i natt. Jag har haft samma eller liknande drömmar nu i 3 dagar i rad.

Vad är det som är samma? Personen.

Det är så jobbigt... Just för att drömmarna jag har är ju bra drömmar. Minnen kanske? Det är verkligen ingenting speciellt i drömmarna som så. I natt drömde jag att jag glodde på film. Men den här personen då såklart.

Det är så jäkla konstigt för den här människan sitter inte jag och tänker på när jag är vaken. Inte alls, det är YTTERST sällan. Så jag förstår inte varför jag fortfarande har dessa drömmar?
Det enda de gör för mig är att jag vaknar på helt fel sida och är irriterad istället. För jag är inte överförtjust i den här personen just nu. Har inte gillat den här människan  på väldigt länge nu.

Älskling min tror att det är just för att jag är så arg som jag drömmer om det. Eftersom så fort den här personen dyker upp i mina tankar så skakar jag av mig dom och tvingar bort dom. Jag blir bara på så jävla dåligt humör.
Därför försöker jag att inte tänka på den här människan.

Älskling tror att det är just för att jag tränger undan den här personen i vaket tillstånd och blir arg som jag drömmar om denne på natten och anledningen till att det är bra, eller glada drömmar är för att jag ska tycka bättre om den här personen. Eller ja, kanske snarare för att kunna släppa ilskan och all negativitet.

Det funkar dock inte riktigt så eftersom jag vaknar ju upp med känslor jag inte vill ha. Känslor som egentligen ska vara bra och sen 10 minuter efter att jag vaknar är jag flyförbannad på att jag drömde det där och att jag kände så och vill bara slå sönder något. Haha det är så sjukt vilken ilska som bubblar upp inom mig...

Det känns inte riktigt bra. Det känns inte som jag. Jag är ingen arg person så..
Man jag vill inte drömma de här drömmarna heller för de får mig att må riktigt dåligt. Humöret far upp och ner och verje gång jag vaknar så önskar jag att allt var annorlunda.

I 10 minuter sen är jag förbannad igen..

Skit irriterande!

Vad tror ni detta kan bero på och hur tror ni man kan få bort det?



Hur gör man för att glömma?

Jag brukade hata när han rörde mig. Men ännu mer när han lät bli.
Han var någon jag inte fick tycka om. Allt inom mig ville vända om, inte utamana ödet mer.
Men han hade en viss makt över mig. Någonting gjorde det omöjligt att säga nej. Jag drogs obönhörligt till honom och hur mycket jag än kämpade emot så var det redan förgäves. Jag var fångad som en mus i en fälla. Jag kämpade till en början för att ta mig lös, men jag satt för hårt fast. Jag kämpade tills jag inte orkade mer och gav tillslut upp och lät allt ske. Allt som inte fick ske, allt som jag inte ville skulle ske.

Men han gjorde det omöjligt att säga nej. Han hade den där makten över mig som jag inte kan förklara.
Han dök upp överallt, hela tiden och gjorde det omöjligt för mig att sluta tänka på honom.

Jag ville inte vara naiv. Jag försökte tvinga mig till likgiltighet. Men det fanns ju en anledning till att han var där med mig. Varför han tyckte om att kyssa mig, sova hos mig, hålla om mig... Jag försökte verkligen att inte tänka så, att inte vara så naiv. Men mina förhoppningar och förväntningar ville inte försvinna. Jag inbillade mig saker som inte fanns där.

Så dumt av mig att tro att han skulle nöja sig med mig. Men jag försökte verkligen att inte vara så naiv...

jag saknar känslan av att ingenting annat i hela världen spelar någon roll
så länge man får kasta sig över varandra på stranden, smita ifrån familjemiddan, hångla i busskuren och ha vilda gräl som alltid slutar med kärlek.

jag saknar inte honom.
jag saknar det.

Jag upptäckte nu att jag hade fått en massa frågor i kommentarsfälten så jag tänkte att jag skulle besvara dom åt er.
Var dock bara 2 st jag tyckte kändes lite viktigare så jag svarar bara på dom. Det blir dock lite mer utförliga svar! :)

Ronja

Frågan: Hej sandra.. de e jah. du vet krilles vän som du hade en sån förtjusande hatkärlek till. remember me?
Asso det vore bra ifall vi kunde typ ses nån gång eller om du kun typ skriva här i bloggen lite för jag behöv verklien snacka me dej.. Asso jag är tillsamans med en kille nu och du vet ju hur jag brukar a. jajg blir inte ihop med nån.. o han har dessutom legat med typ hur många som helst o jag vette fan hur jag ska reagera på det.. det känns förjävligt. du om nån borde förstå det i och med att du hade krille som var värsta playern innan dig och sånt.. du kunde ju som hantera det jävligt bra till skillnad från jag nu. jag suger och blir så jävla ledsen och förbannad. förlåt att jag ba skiter ut allt här åt dig men jag vet att du alltid försöker hjälpa och jag litar på vad du säger.. snälla kan du int hjälpa mej? sen sa krille att din andra kille victor? ochså hade legat med en jävla massa tjejer... Det vore snälla om du kunde göra nått inlägg om det här eller ba svara till min mej, jag skriver ju den också.. saknar dig också stumpan, hoppas du hare bra däri singellivet. det är ju som min speciallitet det! haha!

Svar:
Först och främst, hej "stumpan" xD haha saknar dig med! Lite i alla fall ;) hehe!
Alltså egentligen är nog inte jag rätt person att svara på det.. För helt ärligt hade jag också lite problem med det.
Inte jätte mycket, men jag var inte helt hundra procent okej med det heller. Inte hela tiden i alla fall. Jag hade mina svackor.
Med Chrille var det som annorlunda. Jag tänkte knappt på att han hade varit med andra förutom i just intima stunder. Jag var ju som oskuld då och det märktes så mycket att han var mer erfaren än jag vilket kändes lite hemskt, så då blev jag ju ledsen.
Men förutom de stunderna så tänkte jag som aldrig i dom banorna. Det var ingenting som störde mig. Varför?
Jo, för jag visste att han älskade mig. Jag visste att i jämförelse med de andra tjejerna så stod jag såååå mycket högre. Trots att vi inte ens hade sex då. Jag var väldigt trygg med honom och han försäkrade mig hela tiden om sina känslor för mig. UTAN ATT JAG FRÅGAT eller bett honom om det. Dessutom sa han det inte bara utan visade det också. Jag tvivlade helt enkelt aldrig med honom så det hade inte spelat någon roll ifall han hade legat med en tjej eller en miljon, det hade fortfarande inte fått mig att känna mig mindre värd för det. Sen var jag mycket mer öppen och naiv då så det är lite svårt att jämföra kanske? I alla fall så var mitt förhållande med chrille ingenting annat än en dröm. Vi var fortfarande i nyförälskelse-fasen när han flyttade. Hade han stannat längre hade jag kanske tyckt annorlunda.

Men det var ju Chrille det.

Med Victor var det lite mer komplicerat. Hela vårt förhållande var jävligt komplicerat på många punkter då vi inte hade den bästa starten. Jag ska inte gå in på varför här men det var jobbigt. Där hade jag mycket mer problem med hans förflutna än chrilles eftersom jag aldrig kände mig bra nog. Inte bra nog, inte snygg nog, inte förstående nog, inte smart nog, inte korkad nog, inte stark nog, inte modig nog.... Jag kände mig aldrig tillräcklig så det är väldigt svårt för mig att ge råd om du kände som jag kände då.
I grund och botten tror jag väl ändå att han ville ha mig. I alla fall från början. Att jag var i alla fall nästan tillräcklig.

 Jag tror att jag hade fastnat mycket i gamla problem och hade svårt att se hur jag kunde vara tillräckligt då men inte tidigare. I alla fall, det bästa råd jag kan ge dig ifall du lutar med åt victor-hållet än chrille-hållet är det nog att leva i nuet.
Att lita på att han är med dig för att han verkligen vill det. Att lita på att ifal han ville fara runt med andra så hade han inte valt ett förhållande med dig. Bara det bör få dig säker nog på dig själv för att veta att han hellre är med dig än med andra. Därför betyder inte heller de människor han tidigare legat med, för du är hans nu.
Han är med dig just FÖR ATT du betyder mer. Hade alla randoms betytt mer så hade han inte vart tillsammans med dig.
Det är nog väldigt viktigt att bara fokusera på er relation och inte på andra människor ur hans förflutna. Det är viktigt att komma ihåg sitt eget värde och inte gå ner sig bara för att allt inte är perfekt hela tiden.
Alla de här osäkerheterna måste man glömma, för annars fungerar det inte. Man kan söka stöd os sin partner för det här till viss del, men inte för mycket.
Jag vet inte hur du faktiskt egentligen mår och så just nu... Men det är svårt att behålla en relation när man mår dåligt redan innan man blivit tillsammans. För han kan säga vad han vill. Du kommer ändå aldrig att tro hans ord om du fortfarande är så osäker på dig själv som du var för några år sedan när jag kände dig bättre.

Du måste förstå ditt eget värde. Veta att du är värd mer än de där tjejerna. Du måste veta det själv. Inte bara dubbelkolla med honom för tvåtusenelfte gången i hopp om att hans ska säga något ännu mer sagolikt denna gång för att hålla dig glad och lita på honom. Det låter hårt men det är så. Man ska inte acceptera otrohet eller ett beteende som på något vis är kränkande, sårande eller misshandlande, mentalt som fysiskt. Men grilla honom inte hela tiden!

Bli inte ledsen och förbannad. Såvida han inte är otrogen eller beter sig som en skitstövel mot dig så finns det ingen anledning. Hans förflutna är ett annat liv. Ett liv där du inte fanns med. Nu är du med, nu måste du lita på att han lever annorlunda. Visst kan han måsta försäkra dig om att du är den enda flickan han vill vara med lite nu och då. Att han inte är med någon annan nu...
Men då menar jag alltså IBLAND. För klarar du inte av att stå på egna ben så kommer inte förhållandet att få dig att må bättre heller.

Jag önskar dig all lycka gumman och jag hoppas att det där reder ut sig! :) Men var inte ledsen. Han är ju med dig nu. Det förflutna betyder ingenting så länge han är bara med dig nu. Det är nuet som räknas, inget annat!

Fay

Frågan: låter jävligt bra att du ändå kan komma ihåg de bra grejerna sådär utan att må dåligt. för det gör jag. när jag tänker på bra stunder med mitt ex. gör inte du det?
Saknar killen du var tillsammans med när du tänker på bra stunder?

Svar: Självklart! Det är klart att jag mår dåligt av det ibland. Särskilt just när det tagit slut med något. Då är det rena rama självplågeriet. Sånt ska man inte hålla på med. Man ska hålla sig ljusår borta från lyckliga minnen och stunder när det precis tagit slut med någon för det är sådant som kan knäcka en.

Men när jag har accepterat att det är slut och tagit mig vidare så känner jag inte så längre. Då är alla fina minnen sånt jag värderar väldigt högt. Jag tänker ofta tillbaka på stunder som fått mig riktigt sådär jätte glad, så som bara kärlek kan få en att känna sig. För när jag tänker på den stunden så lever jag mig in i den precis som om det skulle hände hända just nu, och då mår jag ju bara bra. Jag känner den där kär-känslan, den där lyckan, glada, den där rastlösa glädjen. Jag känner det igen. Dock inte lika intensivt, men jag kommer ihåg hur jag kände just då, vad jag tänkte och vad jag önskade mest just då. Jag kommer ihåg sånt och därför är såna minnen väldigt viktiga för mig.

Särskilt när jag är just ledsen. För är jag ledsen och jag tänker tillbaka på en stund då jag verkligen kände mig speciell, älskad och omtyckt så tröstar jag mig själv i samma veva. För det betyder ju att jag är viktigt. Jag kan vara viktig för någon. Jag kan känna mig sådär jag kan vara sådär glad.
Jag får också en slags försäkran om att jag går att älska. Att någon kan känna på det viset för mig.
Någon kan älska mig? Vilja vara med mig?

Sen märker jag att det inte är bara en heller. Utan det är kanske ett par stycken som kunde älska mig. Som tyckte om mig för den jag är. Sånt betyder mycket. Oavsett vad som hände efter eller före den stunden jag tänker på. Så betyder just precis den där lyckliga stunden så otroligt mycket mer än de dåliga.

Vill jag ha tillbaka killen jag är med i minnena? Nej. Det vill jag inte. Precis när jag tänker tillbaka så får jag en stund där, en intensiv längtan tillbaka till de där muskulösa armarna eller de där mörka ögonen eller de dr fina händerna som höll mina så bra. Det är klart att jag känner så!
Men inte så länge. För det fanns en anledning till att förhållandet tog slut och det glömmer jag aldrig!

Jag lurar inte mig själv. Jag är numera brutalt ärlig med mig själv och tillåter inga såna dumheter. Jag kan längta tillbaka till minnet eller personen han var just precis då.

Men personen han var när vi gjorde slut eller innan vi gjorde slut eller vad som nu var fel... Vill jag ha tillbaka honom? Nej, det vill jag inte.

När de dåliga stunder är fler än de bra så är det dags att gå.


Med de FLESTA killarna så vet jag med säkerhet att vi inte hör ihop.
Jag tål exempelvis inte lögner, så,
vill jag vara med någon som ljuger mig rakt upp i ansiktet? Nej.
Vill jag vara med någon som är otrogen? Nej.
Vill jag vara med någon som tycker jag är jobbigast i världen? Nej.
Vill jag vara med någon som nervärderar mig? Nej.
Vill jag vara med någon som inte förstår mig? Nej
Vill jag vara med någon som fortfarande har känslor för ett ex? Nej.
Vill jag vara med någon som hellre gör vad som helst utom att umgås med mig? Nej.
Vill jag vara med någon som får mig att känna mig mindre värd än en jävla råtta? NEJ!

Jag vill inte det. För att.. Bara för att jag kommer ihåg alla de bra stunderna så betyder inte det att jag glömmer de dåliga.

Jag längtar inte tillbaka.
Till just precis den stunden? Ja!
Till killen? Nej!

Så, så enkelt är det faktiskt.

Jag saknar vissa saker med killarna i mina fina minnen... Men det finns fler saker jag helst vill hålla på avstånd från mig.

Så Fay, detta är mitt svar.  Man ska vara tacksam för alla de fina minnena man har, men det betyder inte att man ska gå tillbaka till personerna i dem.

Var bara tacksam och försök att även komma ihåg varför det tog slut från första början. För det fanns en anledning. Nej nu lät jag negativ. Men är man menade för varandra så tror jag verkligen att man hittar tillbaka till varandra igen när man mognat lite och passar bättre ihop.



Nu vill jag också säga att jag inte är någon expert på nått av detta. Jag ger er nu bara mina alldeles egna åsikter och erfarenheter av olika situationer. Hur JAG uppfattar saker och ting. Inte någon annan.

Så håller ni inte med, fine. Detta är bara hur jag tycker och tänker.

Vet ni vad?

Jag är jävligt feg. Egentligen är jag verkligen det. Ni kanske tror att jag är väldigt öppen här på bloggen  och verkligen är helt ärlig med allt. Nåja, ärlig är jag väl...
Men jag skriver inte om det  som verkligen spelar någon roll. De stunderna som i verkligheten verkligen förändrat mitt liv, för att det känns för naket.
Fegt? Ja.

Förlåt för det.

Jag känner mig för naken. Dessutom måste jag hänga ut andra då också och det är något jag inte är bekväm med.  Som stunden med Chrille som jag nämnde tidigare i Malins inlägg..
Jag hade tänkt skriva om det som sista inlägget, sista ögonblicket... Men det var liksom bara FÖR privat.
Bara FÖR mycket. Den stunden är liksom bara min och hans. Jag kunde inte skriva om den för er. Förlåt.
Ibland vill jag verkliegn bara skriva ut till er dom stunder som VERKLIGEN är en stor del av itt liv. Det finns inte så jätte många av dom.. Kanske 5 stycken? Men dom stunderna är stunder jag bara inte kan förmå mig till att skriva. Inte än i alla fall.
Det är för privat... (?)

Det låter kanske lite konstigt när det kommer till mig. Jag är ju inte den som är helt tyst om mitt liv direkt.. Näe det ligger liksom inte riktigt i min natur. Även om jag mer och mer stänger mig och inte berättar lika mycket lika fort längre, så är det egentligen inte jag.

Vem är jag då?

Jo, jag är den där glada, spralliga, babbliga, lite knäppa och extremt öppna personen. Hon som kan prata om allt med vem som helst när som helst och som inte är rädd för att visa vad hon känner.
Det är jag. Egentligen.
Men det känns som om det var längesen jag verkligen var den där tjejen jag trivs med att vara. När jag känner mig hemma och trygg i mig själv, och den där naturliga glädjen jag hade.
Den finns inte riktigt där längre. Inte lika mycket i alla fall.

Men jag är påväg dit i alla fall. Jag märker ju själv skillnaden på mitt humör nu jämfört med för ett halvår sen.
Tack och lov! :)

Om två personer som var och en mår dåligt är ihop så kan det gå åt två håll. De håller varandra starkare och gladare när de är tillsammans, eller så bryter de sakta men säkert ner den lilla styrka som finns kvar hos varandra.

Men om två personer är i en relation och den ena mår dåligt... Då blir antingen den som mår dåligt lämnad ensam, eller så kämpar de sig igenom den tuffa tiden tillsammans, eller så kanske de är tillsammans länge genom den jobbiga tiden utan att inse att det är personen som inte mår dåligt som är själva källan till den lidande personens smärta och egentligen gör sin kärlek en otjänst genom att stanna kvar. 

Det är svårt att veta. Eller hur? 

Will you hold her up, or let her fall
Or stand strong without waivering
cause she's descending she is falling down
and every word you speak is just another plead

With just a word I will lift you up

I'll hold you up when it's tearing you down
Stand strong without waivering
With just a word I will lift you up
A word of love will change anything

Kanske ska man inte alltid stanna? En sorglig tanke som jag inte riktigt tycker om...

Kunde inte kommentera på hennes blogg men villa skriva här för henne i alla fall eftersom jag vet att hon läser min blogg.

Du tar dig vidare gumman. Du är grymt stark, det har jag nog märkt! Men sårbarhet och styrka är många gånger precis samma sak. Jag är lite chockad.. Du och Nicke.. 3 år..  Det var lätt att ta er för givet. Att ni alltid skulle vara tillsammans.. Men jag vet att du kommer att klara även detta. Känslan av sorg kommer tillslut att klinga av känas lättare. Du är inte ensam. <3

Jag ska berätta något för dig.

Jag var tillsammans med en viss någon en gång.
Man blir en del av varandras vardag, man ses ofta och tänker på honom när han inte är där.
Han är din bästa vän och din kärlek. Det bästa av två världar kan man tycka...
Tills han en dag ville ha en paus. Jag kunde inte andas, hela min värld försvann och det kändes som om min enda stöttepelare rasade.
Vad jag gjorde var att jag for ut med tjejerna. De snarare tvingade ut mig än något annat. ^^
Jag for ut med tjejerna i alla fall och träffade en kille jag brukar festa en hel del med när jag var singel. 
Det fungerade för mig att vara ute, ha mina tjejer med mig, en kille som jag VISSTE ville ha mig när den som betydde mest för mig inte längre var säker på känslorna för mig. 
Det här låter nog som en jävligt konstig historia, men den är bra. För att när jag var där så insåg jag något - Jag klarar mig själv.

Jag visste från den dagen att jag skulle klara mig själv. Jag kunde släppa tankarna på den där någon.
Jag ville kanske inte vara ensam...
Men jag visste att jag skulle klara mig själv, att jag skulle kunna stå på egna ben och klara mig bara bra.

Sorg är sorg. Det går inte att komma ifrån.

Att varva vänner med killar/dejting/fest är en bra medicin, i alla fall för mig. Det får tankarna bort från sådant som inte längre är i ditt liv, till något som kan få dig glad igen och kanske, kanske bli något nytt.

När den här sorgeperioden tillslut är förbi, och du inte längre kvävs av tanken på att vara utan honom, så hoppas jag att du kan minnas.

Precis som jag.

Minnas alla de bra stunderna, ögonblicken som fick dig lycklig.
Dessa stunder kan komma att betyda så enormt mycket mer för dig än vad du tror om du bara låter dem göra det.

Jag minns första gången Victor sa att han älskade mig, hur mitt hjärta nästan stannade, mitt leendet som vägrade försvinna och hur generad jag blev när jag insåg att han såg mig och mitt fåniga flin.

Jag kommer ihåg när jag var ledsen i telefonen när jag pratade med Didrik och han la på, fräckt tyckte jag. Fram till det att han stod i min dörröppning och såg söt ut. Han hade kommit för att trösta mig personligen. Han hade tagit moppen och kört hem till mig sent på kvällen en skoldag, sällan har jag känt mig så speciell.

Jag kommer aldrig att glömma en kväll när jag och Chrille stod och bråkade ute i regnet när jag trodde mig sett honom ha sex med Ronja. Jag hade fel men det visste jag inte då.. Men jag kommer aldrig att glömma när vi stod och bråkade, jag skrek åt honom, dunkade nävarna på hans bröstkorg i frustration och ren ilska, försökte slita mig därifrån.. Men han höll fast mig och skrek tillbaka på mig hur mycket jag betydde och alla anledningar till att han älskade mig och bara mig. Han skrek åt mig länge, länge tills jag tillsut var helt knäpptyst. - Av glädje.

Alla dessa stunder som gjorde så innerligt ont att tänka på när det preis tagit slut, är nu rena himmelen.

Jag blir alltid så glad, så lycklig när jag tänker tillbaka på att någon kunde älska mig så mycket. Men inte bara det.
Utan även hur lycklig jag kände mig. Hur kär och galen man var.
Den där känslan som gör att man känner sig odödlig så fort man är i närheten av den där personen.

Att kunna komma ihåg den känslan och leva sig in i den betyder så otroligt mycket för mig nu. Då också, självklart,
Men att KUNNA tänka på det nu så långt senare hjälper mig mycket i hårda stunder. Det påminner mig också om att inte nöja mig med någon som är dålig för mig. Eller med någon som inte ger mig den där känslan.

Jag hoppas så jäkla mycket att du ska kunna göra samma sak. För det är något jag verkligen tror är viktigt.
Malin, du är en av de snällaste varelserna jag nånsing mött. Lite trasig och stött i kanten kanske..
Men du är verkligen en vacker person.

Okej gott folk, brudar, tjejer, kvinnor och killar med flickvänner eller kanske bara allmänbildade människor i övrigt...

JAG HAR EN FUNDERING

Jag funderar nämligen på att byta från p-piller till p-plåster. Det var tidigare tal om spiral och så, men dels känns det lite hemskt att pressa in en sån och sen har jag hört att tråden från spiralen kan skava för killen, vilket såklart vore ett ganska jätte fett minus. Anledningen till att jag vill byta är på grund av min mensvärk som är ett totalt MONSTER! Sen håller det på i 7-8 dagar också. Inte bara mensen, utan värken också. De senaste 3 gångerna har jag haft värk från dagen innan mensen till sista dagen. Att sitta på toagolvet med en vetekudde på magen och huka över toan ifall man kräks igen kändes inte som min grej riktigt. Eller vad tycker ni?
Känns inte sådär jätte kul, eller hur? ;)

Så jag undrar nu ifall det någon av er som har någon slags erfarenhet av dessa p-plåster?
Kan det vara något för mig?

..Frankrike har europas mest välhängda män?

I alla fall om man ska tro aftonbladets artikel. 

Enligt den är fransmännen nämligen både längst och grövst, med sina i snitt 15,48 cm i längd och 13,63 i omkrets.

Skulle man kanske skaffa sig en fransman?  ;)



Fransk skådespelare - Olivier Martinez... Detta är då han som ung. Nu är han över 40... Men nog var han riktigt läcker en gång i tiden alltid? ;)

Han har även spelat i filmen Unfaithful om ni har sett den?

Vi hade en filmkväll med familjen en gång och hade då hyrt den filmen. De erotiska scenerna i filmen fick lilla pappsen min ur balans så pass att han spillde cola över hela bordet och gömde sig bakom händerna. Så generad vart han lilla pappa min, hahaha!

Det är konstigt hur alla dina brister bara fick mig att älska dig mer.

Kärleken är blind.

När glädjen du visar är falsk. När leendet du klistrat på innan du gick för att möta honom finns där mer för hans skull än för din.
När glädjen av att se honom förbytts till en rädla för vad som kommer att hända. När du nickar och ler och säger att du tror på honom trots att du vet att han ljuger. När du döljer sorgen i ditt hjärta med påklistrade leenden och ett falskt klingande skratt i hopp om att få behålla honom bara en liten stund till.
När du inser att ingenting du gör kan ändra hans beslut att gå.

"Perhaps we all give the best of our hearts
 uncritically to those who hardly think about us in return."

 - T.H. White

Jag drömde att du levde i natt. Att du fanns hos mig, precis som du brukade. Jag drömde att du dött i en av mina många mardrömmar, men att du i verkligheten levde.

Du jäklades med mig. Precis som vanligt. Du skrattade åt mig när jag sprang fram till dig och höll om dig jättehårt och kramade dig. Du förstod ingenting... Trodde att jag blivit helt från vettet.

Jag skämdes litegrann, men var mest bara lättad över att du levde, så tårarna gjorde inte så mycket just då.
Du var i alla fall hos mig.

Jag drömde att du höll om mig sådär som du brukade göra när jag var ledsen. Dock var väl den allvarligaste sorgen jag hade då, chrille-kärleksproblem.
Men ändå.. Jag drömde att du försökte trösta mig. Precis som då, och du lyckades. Precis som då.

Vi gick längs hamnen och du höll mig nära och strök mig över ryggen, som vanligt. Tillslut tog du mig i handen och vi gick i tystnad efter några totala skratanfall.

Det var här det blev jobbigt...

Du höll mig i handen, gick i tystnad med mig vid hamnen... Sen var du inte där mer.

Bara sådär... Jag såg mig omkring och ropade på dig, en gubbe kom fram och undrade vad som stod på. När jag förklarade så sa han att jag hade gått omkring och pratat med mig själv. Han trodde att jag pratat i headset.

Då förstod jag att du verkligen var död.

Jag föll på knä och skrek så högt jag bara kunde. Så högt man bara kan skrika när det känns som om någon sliter hjärtat ur bröstkorgen på en och stampar på det.

Jag vaknade på en kudde våt av tårar. Jag hade tänkt försöka stiga upp, men det gick inte.

Jag vände mig helt enkelt om, kramade om kudden så hårt jag kunde och lät allt brista. Jag grät i över en timme innan jag ens kunde ta mig upp och visa mig för familjen.

Det är drömmar som dessa som är de mest brutala. En mardröm som utger sig för något annat.

En ulv i fårakläder

... Fan vad jag saknar dig Patrik!

.... but what?

Regn. Det är så vackert. Fast samtidigt så vemodigt på något sätt. Melankoliskt? Dystert? En blandning kanske. Det är okej att gråta när det regnar, för då ser ingen. I regnet känns allt så mycket mer. Jag vet inte varför.
Men en kyss blir så mycket mer romantisk, precis som tårar och sorg känns mycket tyngre att bära när det är i regnet.
"Jag älskar regn" sa jag högt.
Sen tänkte jag, att om jag någonsin vågar berätta för honom så ska det vara när det regnar.