If you run, make sure you are running towards something good and not running away from something bad.
The past have a way of always catching up to you and making everything ten times worse.

"Jag kanske inte kan säga att jag älskar dig än, men när jag kan det så ska jag tala om det för dig varje dag och aldrig låta dig glömma det."




Jag kommer ihåg alla stunder, de bra och det dåliga.
Den här situationen påminner mig om den gången du sa sådär, men ingen annan än jag vet vilken situation det är jag pratar om. Det känns ganska skönt att ha hemligheter ibland.

Det som alldeles precis kändes peppande och jätte bra, har precis gett mig en liten klump i magen...
Råkade jag göra alldeles fel nu?

Att radera känslor - hur svårt kan det va?

Jag minns när jag var liten, de första gångerna jag blev sviken och hjärtat kändes krossat i tusen bitar...
Då sa jag alltid att jag ville uppfinna en knapp som man kunde stänga av och då känslor med.
Det är inte riktigt så enkelt.

Känslor kan man inte radera, vissa försvinner väldigt fort, vissa tar det väldigt lång tid innan de försvinner, och vissa känslor... några få, de stannar för resten av livet.

Jag har blivit ganska bra på att sörja har jag kommit fram till.
Jag har lärt mig att, sorg försvinner inte bara sådär. Det går inte att bara ta bort.
Det enda man kan göra är att leva ut det, och härda ut det.

Man kan inte förtränga det. Visst, vara packad i två veckor i sträck kan man ju göra, men sen måste man då må dåligt. Gråta ögonen ur sig, slå på saker, sabba ett bord, all porslin eller bara sluta äta.

Hur man än sörjer så krävs den här extrema perioden, för utan den så hänger sorgen kvar som ett mörkt moln ovanför huvudet och gör sig påminnt hela tiden.

Nej, det går inte att radera känslor, och det går inte att undvika känslor.

Man måste leva det, men har du tur så kanske du inte behöver leva det så länge.

Sen kan man börja jobba med sig själv, sakta men säkert ta sig framåt tills man tillslut upptäcker att världen och framtiden nog ändå ser ganska ljus ut. Till slut kommer man på sig själv med att skratta, vara glad och vilja göra saker igen. Vilja må bra igen.

Dödsfall förändrar allt.
Det sägs att när klockan slår 22.22, 11.11 eller 00.00 så ska man få önska sig något.

Men jag har ingenting jag önskar just nu som verkligen kan slå in.

Just nu vill jag bara mysa in mitt huvud mot ditt hjärta, kyssa din hals och räkna kotorna med min hand.
Kom tillbaka.

Går man enbart efter sina impulser så blir livet som en berg- och dalbana.
Du har ibland underbara, himmelska dagar, och ibland har du sorgfyllda, helvetesdagar.

" Det går bra ända tills det inte gör det längre. Det är inte som smutset på kroppen som bara blir mer och mer, nej det är mer som att kliva på en mina. Du gör ett snedsteg och du är körd. Det går helt enkelt bra tills det inte går längre. Du får egentligen aldrig någon förvarning. När du trampat på minan kan du inte ändra dig längre. DU är redan sprängd. Det är inte som smuts du kan torka av dig igen, eller att du upptäcker att du håller på att bli skitig. Nej, det blir bara en fet smäll, och sen kommer ångesten."
- Bästaste Jonas

Genom att skriva i den här bloggen gör jag ett försök att förstå mig själv bätttre.
Lära känna mig själv bättre.

Mitt sätt att göra det, att ta mig framåt är genom att skriva.
Jag hittar rätt väg när jag skriver.

Jag förstår, jag löser problem, jag förlåter och jag växer... Det gör jag genom mitt skrivande, pennan eller tangentbordet är mitt transportmedel framåt, till bättre dagar.

Så länge jag kan minnas har jag skrivit mycket. Jag har förklarat, berättat och lärt genom att ösa ur mig allt i ord.
Det har alltid varit en fristad. Mitt skrivande är för min egen skull och ingenting hjäper mig bättre.

Sida, efter sida skriver jag, och varje gång letar jag efter något nytt att ta med mig från upplevelsen eller känslorna jag har just då.

Så beväpnad med pennor, tangentbord och tankar ger jag mig ut i min egen värld igen. Mitt eget nirvana.
Jag är inte längre förtvivlad av sorg och utmattad av av den ständiga kamp vissa relationer innebär.
Jag är så mentalt upplyft av det ställe jag befinner mig på idag. Så fruktansvärt långt ifrån var jag var för bara ett år sedan. Således är väl detta mysteriet, gåtan och meningen med kärlek och livet.

Jag skriver väldigt olika saker i den här bloggen. Men allting är en spegling av vem jag är. Jag har en seriös sida, en mindre seriös sida, en mentalt gammal sida men även en väldigt ung. Jag kan ibland verka vara precis den 18-åring jag är, medan jag i en handvändning kan verka mycket äldre än så.
Jag är långt i från ensam om att vara en sån. Så jag hoppas att många kan känna igen sig, lära sig eller kanske helt enkelt bara tycka om att läsa det jag skriver.
Jag hoppas att jag genom min öppenhet kan ge någon annan möjligheten att känna ett band med någon. Vet att man inte är ensam, eller kanske helt enkelt bara öka förståelsen hos de som har de bättre än andra.

Känn er alltid fria att ställa frågor, jag svarar efter den mån jag kan och hoppas på att det är bra nog. :)

Fasen jag hatar dåliga dagar! Har haft en usel dag idag. En dag med ett par ljuspunkter då också förstås! Men ändå...
Det har varit så mycket bajs med massa tjaffs med en viss människa, dåliga nyheter rent allmänt och annat som bara gör att man vill koka, slå sönder något, sätta sig ner och grina eller önska att man inte hade några känslor.
Blir så irriterad, detta är, vadå, sjätte gången någon gett mig dess nyheter? Hur kan sex olika personer hitta på samma jävla grej? :S en person per år, AWAY... Blir så irriterad. Är det ingen som bara vill va?

Nääe jag vill åka utomlands. Längtar till semestern i Turkiet. Känner just nu att det skulle vara grymt skönt att pysa iväg en stund.

Blir så irriterad på mig själv att jag alltid hoppas till slutsatser. Positiva slutsatser. Är det negativa slutsater som slutar som positiva slutsatser så blir jag ju glad, såklart!

Men när jag sitter och ba "Näää detta kommer ordna sig, det kommer bli så bra!" och "Nää det där jättehemska kommer inte att hända, vad är oddsen liksom? Näää, nu ska vi inte vara negativa här!" och sen händer det där jätte hemska jobbiga..

Dumjag.

Fast sen har jag faktiskt fått positiva nyheter också.

Jag kommer tjäna en massa pengar!... Förhoppningsvis (A).. Om allt går som jag beräknat så kommer jag tjäna mer pengar i år än vad jag någonsin gjort tidigare, även när jag jobbat hela sommrar.
Det gör mig glad. Såklart.
Funderar på vad jag ska göra då. Alla verkar ju flytta nu så det känns som om min peng kommer gå åt till en resa till Australien, en till Spanien, En till Afrika, En till Frankrike, En till Stlm, En till Göteborg osv... Vad äre för fel på Umeå?

Ja, jo jag vill nog också flytta tillslut ja... Men det känns så jävligt att alla sticker. :/

Jag sa hejdå till älsklingsNicklas idag. Utomlands känns för en gångs skull inte som ett positivt ämne för mig.

... Nej jag måste nog på en låååång terapi-promenad till.

Nej... Just nu är inte allt helt okej.

Är det där verkligen värt det att bråka om?
Mår du verkligen bättre av att skrika på mig?
Måste du verkligen alltid kalla mig de där namnen?
Känns det verkligen som det där är värt att må dåligt över?
Är det där verkligen värt att inte be om ursäkt för och bråka istället?

Kan svaret på de frågorna aldrig vara bara nej?
Kan ingen bara vara enkel?

Nu har jag svårt att sova igen. Däremot så är det inte pga sex den här gången - tyvärr! Det hade fått upp mig på humör. Jag gillar sex. Vem gör inte det? Sex är ett glatt ämne, det som är i mina tankar nu är det inte.

Jag bläddrade igenom gamla diarium på apberget där jag hade skrivit mycket om mina vänner som dog. Den som stod mig närmast var ändå Patrik. Jag fick ett silverhalsband och matchande örhängen av honom en gång. Tyvärr så hade jag lämnat det i mitt skåp på skolan en dag. Ett skåp med ett lås på. Jag skulle ha idrott och ville inte riskera att det skulle gå sönder. Vi hade idrott nära min lägenhet och det var långt tillbaka till skolan, så jag tänkte att jag kunde ju ändå hämta halsbandet dagen efter, så jag gick hem.

När jag kom till skolan dagen efter hade många av våra skåp blivit uppbrutna, inklusive mitt. Allt var borta utom skolböckerna. Mitt halsband och örhängena som var de enda fysiska sakerna som jag hade kvar av dig. Du kan inte ge mig ett till.

Jag blev lite ledsen när jag tänkte på det, men kom på andra tankar rätt snabbt ändå Det tråkiga var dock att när jag väl skulle lägga mig för att sova igen, så dök du upp i tankarna igen, Patrik.
Det var då jag upptäckte det där fasansfulla som inte får hända... Jag kommer inte ihåg din röst. Din röst, hur du pratade, hur du skrattade. Jag kommer ihåg du du klädde dig, dina fina lockar, alldeles för skarpa kindben och mörka ögon... Men inte din röst. Jag minns hur du såg ut när du skrattade, men det är som om jag varit döv, för jag minns inte. Jag hör ingen röst när jag tänker på dig. Jag har glömt din röst.

Jag vet att sånt händer, det är en del av att gå vidare antar jag... Men jag får så dåligt samvete, du får inte tro att jag inte tänker på dig, för det gör jag! Nästan varje dag. Även om det är smärtsamt att veta att du aldrig kommer att prata med mig igen, träffa mig igen eller le mot mig igen, så gör det ändå inte riktigt lika ont längre.
Det känns ungefär som ett sår i ett veck, som under tårna eller i leden på fingret, det fortsätter slitas upp hela tiden och tillslut så vänjer man sig vid smärtan på något vis och det känns inte riktigt lika outhärdligt längre, även om det fortfarande gör ont.

Jag gråter inte längre, det fanns en tid då det var allt jag gjorde. Nu har jag inte gråtit en enda gång på väldigt, väldigt länge. Det är som att den här personen jag är nu nästan är tillbaka i "ursprungs-sandra". Jag vet att du hade velat det. Jag trivs med den jag är nu.
Men det är svårt när det känns som att för varje dag jag tar mig längre tillbaka till den jag är, den där glada, desto längre känner jag mig ifrån dig.

Mitt ex sa hela tiden " Det här är inte normalt Sandra. Man är ledsen en stund och sen kommer men över det." jag blev så arg när han sa så. Han fattade ju ingenting, jävla dumskalle. Jag känner fortfarande så, för jag hade mycket just då, men jag tror ändå på sätt och vis att jag höll fast vid smärtan, sorgen och saknaden för det kändes som om han fanns närmare mig då än när jag var glad.

Som om han försvann varenda gång han inte fanns i mina tankar.

Det är sånahär inlägg jag egentligen hatar att skriva för jag vet inte vad folk kommer att tycka om mig sen, men samtidigt känns det som om jag måste, för jag växer av det. Varenda gång jag skriver så lär jag mig något nytt om mig själv.
Jag ser saker som jag inte sett tidigare och jag kan gå vidare. Annars maler tankarna bara på i huvudet, utan slut.
Jag känner redan nu hur jag börjar släppa detta. Jag kan nog sova nu. Men jag hoppas verkligen att jag drömmer om sex. För drömmer jag nu om Patrik bara för att han är i mina tankar så kommer jag inte vakna på rätt sida imorgon.

Godnatt! Tack för att ni alltid lyssnar och fortsätter läsa, trots mina snyft-inlägg nu och då.

Jag är verkligen en sån där person som aaaaaaalltid ska tänka för mycket! Fråga vem som helst! :D
Men jag hatar verkligen när det är så  och så ställer det till med att man inte kan sova... Misstolka mig inte nu, jag tänker inte på negativa saker!

Den här gången satt jag och tänkte på sex faktiskt. Haha det låter kanske dumt när jag säger det sådär, jag satt och och kåtade eller nått (då hade jag inte skrivit här, duh!) men i alla fall. Nicke ringde mig en sista gång innan han pysar iväg igen och vi började snacka om sex och realtioner.

Ni vet, ONS (one night stands för er som inte fattade) mednågon man aldrig kommer träffa igen (förhoppningsvis), sex med pojkvän/flickvän, sex med nån man är på G med och sex med en "kompis" eller någon man träffar ofta, man får inte ha känslor för varandra.

Vi hade faktiskt förvånansvärt lika åsikter! Efter som han är kille så trodde jag inte han skulle hålla med mig liksom... (A) haha ;P

Men i alla fall, det här kom vi fram till:

Sex med nån man inte känner, ONS, är okej. Men bäst är det ändå om det är ett ONS som man aldrig, förhoppningsvis kommer att träffa igen.
Varför?
Jo, på så sätt reducerar man risken för känslor MAXIMALT (för vem blir kär första kvällen man ses liksom? :S)
Sen så sprids det inte runt i vänkretsen om vem som legat med vem och ifall det är ett dåligt skjut så  behöver man ju inte skämmas inför varandra nå mer? Bara att sticka!

Sex med pojkvän/flickvän är väl alltid nice, ingen diskussion här? Vissa diskuterar ju för att det är det enda som är okej i världen, eller ja gifta måste man ibland till och med vara men så tänker inte jag och Nickepicke så vi var överens här. :)

Sex med nån man är på G med var nånting vi inte riiiiktigt var överens om. Jag tycker att man får väl göra som man vill, men jag personligen tycker att man måste ju "prova varan innan man köper den" so to speak. ;) Sen så händer väl inget mer än att man gillar varandra mer, vilket väl bara är bra ifall man är på G?
Nicke å andra sidan tycker att man ska vara mer än "på g" ifall man ska ha sex. ONS är okej, i ett förhållande är okej, men för att han ska tycka att sex är en bra idé så ska man ha djupare känslor för varandra redan. Jag kan köpa det! Men tycker fortfarande att sex nog bara är en positiv influens. :)

Sex med kompis eller helt enkelt nån som man träffar rätt ofta och inte får ha känslor för kom vi båda överens om att det var en dåååålig idé! Tycker inte ni också det? Risken för känslor är väldigt stor och eftersom man ses rätt ofta så lär man vara på samma fester också. Hookar då den andra upp med någon annan kan det ju bli dispyter och svartsjuka fram och tillbaka. Inte bra för vänskapen heller! Sen vet förmodligen alla i vänkretsen om vad som händer mellan dig och din "vän", detta innebär också att alla kommer att veta när det går dåligt.

Så det var vad vi kom fram till... Men sen började vi diskutera en sak till..

Vad händer ifall du har känslor för någon i vänkretsen redan och förmodligen inte skulle kunna protestera särskilt mycket ifall denne gick på för sex?


Vi diskuterade att något som vi båda provat är att ha sex för att få personen "ur systemet". Funkat? Nä. Eller ja, en gång för mig, är ju rätt avtändande ifall utrustningen inte riktigt är som den ska if you know what I mean? xD :P

Men för Nicke så har det alltid blivit mer. Dock så har han haft tur och alltid blivit tillsammans med den personen sen. Jag har inte haft samma tur. Jag brukar luska lite för att se ifall det finns känslor tillbaka där och upptäcker jag då att det inte finns det, då ignorerar jag den personen och håller mig undan tills alla om känslorna svalnat och försvunnit.

Vad kom vi då fram till?

Det är förmodligen ingen bra idé att ha sex för att få någon "ut systemet" för det funkar helt enkelt inte så med känslor. ;)

Haha jag tyckte det här samtalet var jätte kul, för hur ofta gör man inte dom där grejerna?

Jag vet ju bara det att sex med en vän är en dålig idé i alla lägen utom när det redan är känslor på båda håll. Blir så hemskt komplicerat och det går ut över resten av vänkretsen. Dock vet jag ju hur svårt det är att hålla sig borta när man väl gillar nån. Aj,aj jag behöver verkligen bättre självkontroll!

Jag kan verkligen inte hålla mig ifrån. Jag gör det jag känner för just den stunden och är då det att go for it, så gör jag det. Det har jag fått ångra bittert ett par gången... Men det har faktiskt gått bra nån enstaka gång också. :)

Visst är det väl intressant? :D  Ni får MER än gärna skriva och kommentera om vad ni tycker om det här. Håller du inte med mig? Varför? Håller du med mig? Varför? Skriv, skriv! :D

 Hittade inte den bra bilden... :( har för mycket bilder på datorn....

"People always say that hate is such a strong word,
but so is love and people throw it around like its nothing"

Jag klängde mig fast och trodde på förbättring.
Jag hoppades på dig, jag hoppades på oss.
Men du kommer aldrig att fatta du kommer aldrig att förstå.

Du skadar mig bara, varför kan du inte bara gå?

Ni vet hur jag har pratar mycket om att det är lättare att förändra sig själv än det är att förändra andra?
Jag har berättat mycket för er.. Jag har gett er exempel och åsikter och funderingar. Ni vet vem jag är. Typ i alla fall. Ni vet mina tankar. Sånt jag inte säger högtt säger jag här. Saker och inte vågar säga, säger jag här. Saker jag inte vågar ta upp, tar jag upp här. Sånt som aldrig skulle falla mig in att säga högt till någon, säger jag här. Utan namn då förstås.. Men ändå!
Många gånger tror jag att det skulle vara lättare att ha ett förhållande med mig ifall jag hade haft en blogg tidigare.. Just för att jag är ärlig här. Jag får ofta hjärnstopp när jag bråkar med någon. Jag hatar att bråka ju, så jag försöker avsluta det så fort som möjligt snarare än att hitta en lösning. Jag säger förlåt och ber om ursäkt och hoppas på att man bara kan kramas och bli sams igen. Glömma de senaste minuterna/timmarna/dagarna eller vad det nu är, och bara börja om från början.
Även om det är någon som har sårat mig.

Jag kanske "kräver" ett svar, men egentligen är det bara ett svar jag vill ha. och det är "färlåt".
Jag vill höra, "förlåt, jag lovar och svär, jag ska aldrig, aldrig, aldrig någonsin göra så igen. Jag lovar dig!" eller alternativt " va? Men nej nej nu har vi missförstått varandra!" och så får jag en riktigt bra förklaring tll händelsen och känner mig lite dum en stund men kan sen slappna av och vara glad igen.

Det jag hatar är vaga svar.
När man till exempel frågar sin pojkvän "har du känslor för henne?" och så säger han
"VA? Hur kan du ens VÅGA fråga mig något sånt??? Utan tillit har man INGENTING! Absolut INGENTING! Jag har inte gjort nånting som gett dig skäl till att ens säga något sånt. Du fattar inte ens hur mycket det sårar mina känslor att du frågar mig det. Jag trodde verkligen att vi hade något bättre än så!"

..... och så får man jätte dåligt samvete, säger förlåt, böner och ber på sina bara knän och skäms som en hund över att man kunnat ens tänka något sånt.

... Värre är det när man senare upptäcker att man hade rätt hela tiden och man anser att killen ljugit för en.

... trots att hans svar faktiskt aldrig var "Nej, så är det inte. Det lovar jag dig. Du är den enda." och sen kanske man kan umgås allihopa eller nånting. Som för att bevisa att han inte har något att dölja.

Men det hände aldrig. Det var alltid det där vaga, och var det ett rakt svar så kunde man känna lögnen i kroppen. Hur gör man då?

I alla fall så var det INTE detta jag skulle babbla om nu

Poängen är att jag ofta, nästan alltid, letar efter fel hos mig själv. Säger någon att jag gjort något fel så letar ajg verkligen efter det felet för att se vad jag kan göra åt det. Jag ber om ursäkt tusen och en gånger och sen försöker jag komma ihåg det.
Bråkar jag med någon försöker jag hitta saker jag har gjort fel för att se om bråket var mitt fel. Hittar jag något så säger jag förlåt och försöker lappa ihop det igen och frösöker ändra mitt beteende.
Jag tänker att ALLT var mitt fel, för på så vis kan ajg rätta till det. Är inte allt mitt fel så har jag ingen kontroll längre. För jag kan inte påverka någon annan.

Detta är egentligen något dåligt. Det är inte hälsosamt att alltid ta på sig skulden eller leta efter fel hos en.

Men någon i min närhet som jag tycker så otroligt mycket om, gör inte detta alls.
Den här personen är min raka motsats. Denna människa som är så otroligt ofattbart viktig i mitt liv är min totala motpol. Den personen tar ALDRIG åt sig av kritik. Denna kan utge sig för att göra det, säga att denna ska ändra på sig.. Men gör inte det.
Det är som att den inte förstår. Den personen tänker inte att
"Oj, 7 pers av 8 håller inte med mig.. Kan jag ha fel?" utan det där " jisses vilka korkade människor! Jag är ju omringad av en bunt idioter!"

Så är det JÄMT. Varenda gång. Man kan inte ta en diskussion för man får inte ut något av det, alla problem förblir olösta och den här människan skjuter ifrån sig all sorts kritik. Ingenting tar den här personen åt sig av. Säger någon emot är denna dum i huvet. Eller tycker och tänker fel. Det är nte korrekt. Det stämmer inte, det är inte rätt.

Den här människans sätt att tänka är det absolut enda rätta sättet att tänka. Det finns inget annat sätt.

Det är verkligen jobbigt. Det är tufft.. För den här människan är en av de FÅ jag känner som verkligen verkligen skulle behöva en liten del av mitt negativa tänk för att kunna ta till sig av kritik och behålla människorna i deras liv.

Dessutom skulle jag behöva en del av deras egoism.

Bra kombo? Jo.. Jag vet....

Näe jag var bara tvungen att skriva av mig. Är det inte fascinerande hur man kan vara så totalt olik de personer man älskar, ibland? 

Jag kan inte förklara för dig hur det fick mig att känna när du sa det där. Jag kan inte komma med en rad svåra ord i komplicerade meningar för att förklara för dig. Jag kan inte få dig att förstå.
Det enda jag kan göra är att berätta hur jag känner. Jag kan inte säga till dig hur sårad jag kände mig, hur kränkt, smutsig och värdelös jag trodde att jag var. Kände mig. 
Men jag kan berätta för dig om smärtan i magen, precis bredvid hjärtat. Där gjorde det ont, jätte ont. Jag försökte låta bli att skrika rakt ut av det intensiva svarta hål jag hade i mitt bröst. Jag försökte att inte skrika av smärtan när det svarta hålet blev större och spred sig, när det sög i sig allt i sin väg. Lungorna for ganska fort, och hur jag än försökte andas normalt så gick det inte. Lungorna kändes för små. Jag kippade efter andan, men fick inte in någon luft. Det svarta hålet tog bort allt. Sög i sig allt.
Jag kunde inte hålla igen längre. Tårarna sprutade, jag skrek och slog och hoppades att allt bara var en dålig dröm... men det var det inte. Tillslut hade det svarta hålet sugit åt sig även det. Den intensiva smärtan var borta. 
Det var som om det svarta hålet äntligen blivit mättat. Kvar var jag, ett tomt skal.
Det sista det svarthålet tog var min gnista, mitt liv. Eller i alla fall min verklighet. 
Det svara hålet som alldeles nyss så intensivt sugit åt sig allt i sin väg inom mig hade nu försvunnit och där allt annat hade funnits var det nu bara helt tomt. 
En dov värk i bröstet efter den brutala kamp jag precis förlorat var det enda som fanns kvar.

Jag kan inte stå och säga till dig hur sårad jag kände mig, hur kränkt, smutsig och värdelös jag trodde att jag var... För det skulle inte ens täcka hälften. Det bästa jag kan göra är att förklara för dig, precis hur jag kände. Utan tjusiga ord, komplicerade meningar eller psykologiska referenser. Det är det bästa sättet, för det är egentligen det enda som stämmer.
Jag lider inte för att jag känner mig sviken. Det förklarar inte hur jag känner.

Men berättar jag för dig om den plåga du gav mig som precis härjat i min kropp och bara lämnat mig där sargad och svag... Då kanske du förstår bättre.
För jag tror att du skulle förstå hur ont ett slag i magen gör... Men inte en känsla. Det måste vara fysiskt, annars är det inte en smärta.
Så jag förklarar för dig hur jag känner. Om jag förklarar för dig om smärtan istället för anledningen bakom den så kanske du förstår bättre.
Om jag sen förklarade för dig att jag kände så på grund av dig, skulle du förstå mig bättre då?

Det är trots allt inte känslor som skapar smärta. Det gör människor.