Tankar, kärlek, ensamhet, sorg.

Jag längtar så mycket efter nyårsafton.. Fast det är med en gnutta vemod och ångest. För att, nyårsafton och en vecka fram var den värsta veckan i mitt liv. Då förändrades allt. Det lilla stabila jag lyckats bygga upp revs ner, jag var inte tillbaka på ruta ett igen, jag var längre bak än så. Ändå längtar jag. Jag älskar nyårsaften. Varje nyårsafton sen dess har varit svår. Jag har varit glad, men kvällen har alltid präglats av en klump i halsen och tillbaka hållna tårar vid tolvslaget. För jag vet att tolvslaget aldrig kommer att kunna betyda samma sak för mig igen. Ändå ler jag. Jag står där med familj och vänner, människor som älskar mig och människor jag älskar tillbaka.

Jag ler, men egentligen känner jag mig ensam. För ingen förstår. Ingen av människorna som är så glada omkring mig förlorade 3 vänner, med en början vid tolvslaget på nyårsafton. Ingen förstår, ändå försöker jag söka mig till någon.
Jag har hela året som gått, försökt hålla fast vid någon, hitta en stabilitet i livet, någon som kan göra mig glad, någon som jag vet finns där. Min egen trygga hamn. Den enda människa jag då såg som jag klängde mig fast vid, var fel. Det var ett av de värsta misstag jag gjort, för.. Istället för att ha mitt eget stöd där så förvandlades min vardag till något destruktivt, i min kamp genom attacker, dyspepsi sorg och tårar, sökande efter ett normalt liv, så blev det fel. Personen jag satte mitt förtroende till var inte stabilare än jag. Det gick inte. Tjänster och gentjänster tyckte jag. Jag hade aldrig sviktat för honom. Vad jag inte såg var att världen inte fungerar så.

Jag gjorde ett misstag jag inte såg, det enda jag visste var att jag inte kunde låta någon annan försvinna ifrån mig. För många människor hade försvunnit. Jag såg inte verkligheten, jag var för rädd. Jag var för rädd att jag inte skulle orka kämpa för att ha kvar personerna som fanns kvar om jag tillät mig att känna mig ledsen. om jag tillät mig att känna att ja, jag förtjänar ett bättre liv än såhär.  Jag kunde inte känna så, jag var tvungen att överleva, jag var tvungen att behålla de få människor som fortfarande fanns kvar i mitt liv, de få människor som fortfarande levde. Jag kände så och det kan jag inte ändra på nu. Men jag vet nu. Jag vet vad jag gjorde och jag vet vad jag ignorerade. Jag vet att jag aldrig kommer att sätta mig i den positionen igen.
Frågan är om jag snart kan tillåta mig att faktiskt lita på någon igen. Jag vet inte. Det är så svårt.

Jag hoppas att jag gör det, men jag kan bara inte nu. Bara tanken på att lita på en annan människa och släppa in någon ny i mitt liv skrämmer mig så mycket. Jag mår nästan illa av bara tanken. 
Jag är inte redo än... Ändå är det allt jag kan tänka på... 

Ibland tänker jag att det vore nog bäst om någon bara tog min hand i sin och sa ,"jag tänker stå här för alltid".

Men sen tänker jag att jag skulle bli rädd och ifrågasätta det hela. Varför skulle någon orka det.. för mig? Jag är så himla naiv och det gör mig ofta osäker på mig eget omdöme. Då är det bättre att vara kritisk mot allt istället för att sådär naivt blir glad, lycklig, se fram emot framtiden.. Bara för att bli sviken igen. Bättre att vara kritisk.

Han skulle säga "du borde förstå att jag menar allvar", men jag vet inte om jag skulle göra det.

Det tror jag inte.




"Människor man möter som påstår sig se något hos en, något man själv inte ser, känner man lätt ett stort förtroende för. Man blir alldeles för lätt beroende av dem. Man vill veta vem det är de ser. Man har liksom på känn att det är någon som liknar den där personen man skulle vilja vara. Inte den man är. "

Du som grät på skoltoaletterna och gick omvägar i korridorerna. Du som önskade att din vardag såg annorlunda ut. Du som hoppades på att dagarna snart skulle försvinna och att du snart skulle vakna upp ur din dröm för det här, kan-inte-vara-livet-det-kan-bara-inte-vara-så. Du som skrattade utan att känna något. Du som kände dig tom, ihåligt. Om du blundar finns jag inte.
Du som skulle därifrån och aldrig, aldrig någonsin komma tillbaka.

Det blir bra tillslut. Livet kommer att vända. Det lovar jag.
Det lovar jag dig, och det lovar jag mig.



I'm holding on your rope,
Got me ten feet off the ground
And I'm hearing what you say but I just can't make a sound
You tell me that you need me
Then you go and cut me down, but wait
You tell me that you're sorry
Didn't think I'd turn around, and say...

That it's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late

I'd take another chance, take a fall
Take a shot for you
And I need you like a heart needs a beat
But it's nothing new - yeah yeah

I loved you with the fire red
Now it's turning blue, and you say...
"Sorry" like the angel heaven let me think was you
But I'm afraid...

It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late whoa.....

It's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, yeah
I said it's too late to apologize, yeah
I'm holding on your rope, got me ten feet off the ground...