Jag kan inte förklara för dig hur det fick mig att känna när du sa det där. Jag kan inte komma med en rad svåra ord i komplicerade meningar för att förklara för dig. Jag kan inte få dig att förstå.
Det enda jag kan göra är att berätta hur jag känner. Jag kan inte säga till dig hur sårad jag kände mig, hur kränkt, smutsig och värdelös jag trodde att jag var. Kände mig. 
Men jag kan berätta för dig om smärtan i magen, precis bredvid hjärtat. Där gjorde det ont, jätte ont. Jag försökte låta bli att skrika rakt ut av det intensiva svarta hål jag hade i mitt bröst. Jag försökte att inte skrika av smärtan när det svarta hålet blev större och spred sig, när det sög i sig allt i sin väg. Lungorna for ganska fort, och hur jag än försökte andas normalt så gick det inte. Lungorna kändes för små. Jag kippade efter andan, men fick inte in någon luft. Det svarta hålet tog bort allt. Sög i sig allt.
Jag kunde inte hålla igen längre. Tårarna sprutade, jag skrek och slog och hoppades att allt bara var en dålig dröm... men det var det inte. Tillslut hade det svarta hålet sugit åt sig även det. Den intensiva smärtan var borta. 
Det var som om det svarta hålet äntligen blivit mättat. Kvar var jag, ett tomt skal.
Det sista det svarthålet tog var min gnista, mitt liv. Eller i alla fall min verklighet. 
Det svara hålet som alldeles nyss så intensivt sugit åt sig allt i sin väg inom mig hade nu försvunnit och där allt annat hade funnits var det nu bara helt tomt. 
En dov värk i bröstet efter den brutala kamp jag precis förlorat var det enda som fanns kvar.

Jag kan inte stå och säga till dig hur sårad jag kände mig, hur kränkt, smutsig och värdelös jag trodde att jag var... För det skulle inte ens täcka hälften. Det bästa jag kan göra är att förklara för dig, precis hur jag kände. Utan tjusiga ord, komplicerade meningar eller psykologiska referenser. Det är det bästa sättet, för det är egentligen det enda som stämmer.
Jag lider inte för att jag känner mig sviken. Det förklarar inte hur jag känner.

Men berättar jag för dig om den plåga du gav mig som precis härjat i min kropp och bara lämnat mig där sargad och svag... Då kanske du förstår bättre.
För jag tror att du skulle förstå hur ont ett slag i magen gör... Men inte en känsla. Det måste vara fysiskt, annars är det inte en smärta.
Så jag förklarar för dig hur jag känner. Om jag förklarar för dig om smärtan istället för anledningen bakom den så kanske du förstår bättre.
Om jag sen förklarade för dig att jag kände så på grund av dig, skulle du förstå mig bättre då?

Det är trots allt inte känslor som skapar smärta. Det gör människor.