Ni vet hur jag har pratar mycket om att det är lättare att förändra sig själv än det är att förändra andra?
Jag har berättat mycket för er.. Jag har gett er exempel och åsikter och funderingar. Ni vet vem jag är. Typ i alla fall. Ni vet mina tankar. Sånt jag inte säger högtt säger jag här. Saker och inte vågar säga, säger jag här. Saker jag inte vågar ta upp, tar jag upp här. Sånt som aldrig skulle falla mig in att säga högt till någon, säger jag här. Utan namn då förstås.. Men ändå!
Många gånger tror jag att det skulle vara lättare att ha ett förhållande med mig ifall jag hade haft en blogg tidigare.. Just för att jag är ärlig här. Jag får ofta hjärnstopp när jag bråkar med någon. Jag hatar att bråka ju, så jag försöker avsluta det så fort som möjligt snarare än att hitta en lösning. Jag säger förlåt och ber om ursäkt och hoppas på att man bara kan kramas och bli sams igen. Glömma de senaste minuterna/timmarna/dagarna eller vad det nu är, och bara börja om från början.
Även om det är någon som har sårat mig.

Jag kanske "kräver" ett svar, men egentligen är det bara ett svar jag vill ha. och det är "färlåt".
Jag vill höra, "förlåt, jag lovar och svär, jag ska aldrig, aldrig, aldrig någonsin göra så igen. Jag lovar dig!" eller alternativt " va? Men nej nej nu har vi missförstått varandra!" och så får jag en riktigt bra förklaring tll händelsen och känner mig lite dum en stund men kan sen slappna av och vara glad igen.

Det jag hatar är vaga svar.
När man till exempel frågar sin pojkvän "har du känslor för henne?" och så säger han
"VA? Hur kan du ens VÅGA fråga mig något sånt??? Utan tillit har man INGENTING! Absolut INGENTING! Jag har inte gjort nånting som gett dig skäl till att ens säga något sånt. Du fattar inte ens hur mycket det sårar mina känslor att du frågar mig det. Jag trodde verkligen att vi hade något bättre än så!"

..... och så får man jätte dåligt samvete, säger förlåt, böner och ber på sina bara knän och skäms som en hund över att man kunnat ens tänka något sånt.

... Värre är det när man senare upptäcker att man hade rätt hela tiden och man anser att killen ljugit för en.

... trots att hans svar faktiskt aldrig var "Nej, så är det inte. Det lovar jag dig. Du är den enda." och sen kanske man kan umgås allihopa eller nånting. Som för att bevisa att han inte har något att dölja.

Men det hände aldrig. Det var alltid det där vaga, och var det ett rakt svar så kunde man känna lögnen i kroppen. Hur gör man då?

I alla fall så var det INTE detta jag skulle babbla om nu

Poängen är att jag ofta, nästan alltid, letar efter fel hos mig själv. Säger någon att jag gjort något fel så letar ajg verkligen efter det felet för att se vad jag kan göra åt det. Jag ber om ursäkt tusen och en gånger och sen försöker jag komma ihåg det.
Bråkar jag med någon försöker jag hitta saker jag har gjort fel för att se om bråket var mitt fel. Hittar jag något så säger jag förlåt och försöker lappa ihop det igen och frösöker ändra mitt beteende.
Jag tänker att ALLT var mitt fel, för på så vis kan ajg rätta till det. Är inte allt mitt fel så har jag ingen kontroll längre. För jag kan inte påverka någon annan.

Detta är egentligen något dåligt. Det är inte hälsosamt att alltid ta på sig skulden eller leta efter fel hos en.

Men någon i min närhet som jag tycker så otroligt mycket om, gör inte detta alls.
Den här personen är min raka motsats. Denna människa som är så otroligt ofattbart viktig i mitt liv är min totala motpol. Den personen tar ALDRIG åt sig av kritik. Denna kan utge sig för att göra det, säga att denna ska ändra på sig.. Men gör inte det.
Det är som att den inte förstår. Den personen tänker inte att
"Oj, 7 pers av 8 håller inte med mig.. Kan jag ha fel?" utan det där " jisses vilka korkade människor! Jag är ju omringad av en bunt idioter!"

Så är det JÄMT. Varenda gång. Man kan inte ta en diskussion för man får inte ut något av det, alla problem förblir olösta och den här människan skjuter ifrån sig all sorts kritik. Ingenting tar den här personen åt sig av. Säger någon emot är denna dum i huvet. Eller tycker och tänker fel. Det är nte korrekt. Det stämmer inte, det är inte rätt.

Den här människans sätt att tänka är det absolut enda rätta sättet att tänka. Det finns inget annat sätt.

Det är verkligen jobbigt. Det är tufft.. För den här människan är en av de FÅ jag känner som verkligen verkligen skulle behöva en liten del av mitt negativa tänk för att kunna ta till sig av kritik och behålla människorna i deras liv.

Dessutom skulle jag behöva en del av deras egoism.

Bra kombo? Jo.. Jag vet....

Näe jag var bara tvungen att skriva av mig. Är det inte fascinerande hur man kan vara så totalt olik de personer man älskar, ibland?