Medan allt bara går uppåt för de andra så går det bara neråt för mig.
Jag förstod att det skulle bli så. Sa jag inte det? Jag skrev här tidigare att jag inte ville fortsätta på det här.
Anledningen? För att jag inte ville riskera att sabotera det här "bra stället" jag var på.
Kunde jag låta bli kanske? Nej.
Har jag saboterat det där "bra stället"? Ja.

Jag är så ledsen, arg och besviken på mig själv just nu att jag inte ens hittar ord för det... Jag kan inte ens prata om det! Jag tror att det är det värsta... för det finns bara en enda person i hela världen som veta något om det här... och hon är inte här. Dessutom är vi inte lika nära som förut längre... Det suger verkligen.. 

Jag orkar inte det här... du mår så jävla bra! Sen mår jag så jävla dåligt. Jag behöver börja om igen. En gång till... 

Jag tror det värsta är att en liten, liten del i mig fortfarande inte vill släppa taget. "Du har ju inte förlorat än. Ge in upp än, det finns en liten chans!"

Men jag vet ju att det är kört redan. Jag vet ju att det inte finns nån chans. Även om stämpeln inte är satt där och även om saker och ting KAN förändras så kommer de inte att göra det. Jag märker det. Jag ser det... Jag känner det. Ändå är det en del av mig som envisas med att hålla fast. 

Jag hatar den här välbekanta känslan i magen... det finns inget värre... Helt ärligt.
Jag mår såhär och jag kan inte göra ett jävla skit åt det. Jag vill bara gräva ner mig nånstans just nu. Glömma bort världen och låtsas som om jag aldrig lärt känna de där människorna. Som om allt det där bara var en ond dröm.