Alltså.. En grej jag tänkt på..

För något år sedan tyckte jag verkligen att jag växt mycket. Relationerna jag haft haft jag lärt mig så grymt mycket om mig själv i. Det krävdes för att jag skulle kunna växa som person och lära känna mig själv på ett bättre sätt.

Nu när jag tänker tillbaka på mig för 2 år sedan och mig nu... Det är en SJUK skillnad. Än en gång..
Förut förändrades mycket.. Svårt att sätta ord på det.. Men mycket var förändringar till det bättre, fast det mesta var nog till det sämre.
Jag tyckte mig ha lärt min läxa och skärpte därför till vissa grejer. Tilliten satt inte lika hårt, jag klängde mig fast lite mer, försökte att inte glida ifrån varandra. Men det var så mycket mer som förändrades.

Sen hände andra grejer som förändrade allt.

Men nu.. Nu när allt är över, och då menar jag verkligen allt.. Nu när jag ser tillbaka på det som var mitt liv känner jag mig faktiskt ganska ledsen.. För.. Jag brukar inte vara svartsjuk. Inte utan anledning i alla fall.

Nu tänker nog några av mina ex (inte alls alla, det vet jag) som så att "Fy fan hon var svartsjuk som fan" bla bla bla.. men alltså, tänk efter.
Jag har aldrig haft fel. VARENDA GÅNG jag känt den där känslan.. Oron i kroppen, så har jag haft rätt. Något hade förändrats, antingen hade min pojkvän då redan varit otrogen, eller så skulle den personen snart bli otrogen, eller så fick personen känslor för en annan person så det tog slut. Sen har andra saker hänt också men som räknas in under samma kategori "misstankar blir verklighet".

Är det då så konstigt att jag varit svartsjuk? Nej jag tycker inte det. För hittills har jag fått bevis för varenda en av mina teorier.

Men det var inte det jag skulle snacka om.


Utan det är sjukt hur mycket man förändras. För varje relation man har så förändras amn så jävulskt mycket. Kanske inte utåtsett men i alla fall jag ser på förhållanden lite annorlunda för varje gång, förväntar mig olika grejer varje gång. Man beter sig olika varje gång. Man lär sig vad man ska släppa och vad man bör diskutera. Man lär sig vad som är verkligen viktigt för en och vad som bara är grejer man "önskar sig". Man lär sig vad man ska tolerera och inte. Man lär sig hur man balanserar ett förhållande med vänner, jobb och skola. Man lär sig vad man vill ha ut av livet.

Det är så sjukt mycket jag har lärt mig de gånga 2 åren. Så sjukt mycket. Jag har förändrats. Det mesta till det bra.

Men just förhållandemässigt är det nog tyvärr till det sämre. Jag behöver kanske tid att läka? Jag vet inte. Kan detta läka?

Jag vet inte.

Jag vet bara att av allt jag lärt mig om mig själv så borde jag kunna klara mig mycket bättre nu än tidigare. Det är bara synd att det enda jag behöver för att kunna sätta dessa nya kunskaper på prov saknas. Mod.

Jag vågar inte. Jag är feg. Jag försöker rädda mitt hjärta the only way I know how.
Det låter kanske lite knäppt.

Men jag skulle aldrig kunna börja lita på folk bara sådär igen för det har jag lärt mig. Jag har lärt mig att människor inte är att lita på. De ljuger för dig, rakt upp i ansiktet ljuger dom och spelar sina kort så listigt att du inte har en aning om att du bli lurad. Du vill så gärna tro.

Jag vet att man inte kan lita på någon som står på sina bara knän och ber om förlåtelse.
Du kan inte lita på någon som ber på sina bara knän om att du ska tro på vad denne säger.
Du kan inte lita på någon, oavsett vad. Folk ljuger för dig. Till och med dina föräldrar. Kanske för att skydda dig.
Men alla ljuger. Jag är inte bättre själv. Eller tja.. Jag sjunker inte lika lågt som många i min närhet gör/gjort.
Men jag ljuger också.

Jag har alltså lärt mig att inte lita på någon oavsett om denna ser uppriktigt sårad ut, oavsett om denna person hotar lämna dig, oavsett om denna person gråter eller ber dig lita på dem med hela sin själv.

För det kan verka så. Men det kan vara en lögn.

En människa går inte att lita på.

Man måste hitta bevis. Har du inte bevis som styrker det personen säger så litar jag inte på denna. Oavsett vad den här människan säger till mig kommer jag aldrig att ge vika.

Tillit växer fram. Man förtjänar tillit.

Människorna som vill ha min tillit kommer att få kämpa jävligt hårt. För jag kan inte räkna upp en enda människa i mitt liv som jag litar på fullständigt bortom alla gränser.

Men jag hoppas verkligen att jag nån gång har en människa i mitt liv som jag aldrig kan drömma om att tvivla på.