"Jag tål. För henne tål jag vad som helst."



Jag berättade för dig att jag måste skriva varje kväll. Jag hade gjort det så länge jag kan minnas, eller.. Från den femte Januari 2007 i alla fall. Du frågade mig ifall ditt namn fanns med där, jag ljög när jag sa att jag inte visste.
Men jag kunde ju inte berätta om alla sidorna om ditt mjuka bruna hår eller de där mörka ögonen som obönhörligt drog mig till dig och tvingade mig erkänna för mig själv att jag ofrånkomligt fallit för dig. Att jag inte kunde tänka mig att vara utan dig, att jag förlorade kampen, att du till slut vann mig. Även fast du kanske inte ville. Jag kunde inte berätta för dig om de kvällar jag satt mig ute på bron och stirrade upp mot stjärnorna, bara för att det var lättare än att vara ensam i ett nattsvart rum i en tom säng. Hur skulle jag kunnat tala om för dig att jag fortfarande stannade där ute efter att mina nakna tår inte längre hade någon känsel, i hopp om att det skulle sprida sig så att jag till slut inte kände något alls?.. och att det inte fungerade? Det kunde jag inte.