Jag minns första gången jag tänkte på det. Kärlek, hur långt räcker det? Jag var ensam den gången. Jag hade ingen speciell. Men jag minns det ändå. Jag såg ett äldre par, kring 80 år var dom. De satt och höll varandra i handen, en puss på kinden då och då. Jag undrade vad de hade gått igenom. Vad var derad historia? Sen tänkte jag på människor i min närhet. Kärlek verkade inte räcka.
Jag minns andra gången jag tänkte på det. Det var väl ett halvår sedan nu om inte mer. Jag mådde inte bra då. Jag var inte ensam längre, men jag önskade att jag var det. Jag upptäckte då att jag hellre var ensam än att vara i en situation där jag önskade att jag var ensam. Den dagen satt jag och tänkte på det här med kärlek igen. Då hade jag upptäckt att det inte räcker med kärlek. Men jag kunde inte förstå varför. Där sprack min barndoms dröm. Ni vet, kärlek utan gränser, kärleken övervinner allt, etc..
Det fanns inte i min värld längre.

Min mamma brukar alltid säga att man uppfostrar den man är tillsammans med. Man lär denne vad som är rätt och fel. I alla fall jämtemot en själv. Man lär varandra vad som är okej att skoja om och vad som inte är det, till exempel. Jag såg på "Mannen som talar med hundar" idag. Hans filosofi är att först kommer motion, sen träning och till sist kärlek. I den ordningen. Kanske fungerar det likadant md människor?
Om man gör det misstaget med sin partner som många gör med hundar så går det kanske inte bra?

Kärlek, träning och motion. Den ordningen. Det är inte bra. Inte enligt Cesar i alla fall. Man måste motionera hunden så att den inte har all uppdämd energi att ta ut på ingenting och sen ska den tränas så man får någon pli på den och sen kan man överösa hunden med kärlek. För då har den lärt sig.

Kanske borde man göra samma sak med människor? Kanske inte gå ut och "rasta" sin pojkvän, men jaa.. Kanske inte hållt för hårt i kopplet? So to speak.
Ett förhållande fungerar ju inte heller om partnern hela tiden överskrider gränserna för vad som är okej och inte. (olydig om det var en hund) Det blir jobbigt för vägrar partnern lära sig vad som är sårande och inte och fortsätter skrida över gränserna och fortfarande blir överröst med kärlek så kanske den personen inte tycker att det är så "viktigt". Du älskar ju denne i alla fall.

Kanske ligger något i det?
Nej vilka tankar jag har alltså! Hehe!

Men i alla fall... Vad gör man om man älskar varandra men det bara inte fungerar? Vad gör man om man så innerligt älskar sin partner men något står i vägen för förhållandet? Tänk om kärlek inte räcker till?
Jag vill inte tro att kärlek inte räcker till.

Jag tyckte mig ha fått bevis för att kärlek ibland inte räcker till. Men det är väl kanske snarare så att kärleken inte räcker till om den är ensidig. Om båda känner samma sak så kan jag inte överge min tro på att det löser sig. På att det paret kommer att klara sig, för vad det än är so dyker upp så ordnar man det på något vis. Man flyttar tillsammans, jobbar extra för att ha råd att ses oftare, etc..

Det SKA ordna sig! :)


Hur vet man när kärleken in räcker till längre?
 Hur vet man när det är dags att ge upp?