Jag var hoppfull den där dagen. Det var precis som alla andra dagar vi hade setts egentligen. Men ändå var det annorlunda. Jag kunde känna vinterstormar virvla i mig, inte en endaste del av mig kunde vara stilla. Jag liksom, vibrerade. Jag minns den kvällen i gick nere vid hamnen, jag hade ingen aning om vad vi skulle göra.  Du var underbar. Det var allt jag visste. Men du skulle åka. Du skulle lämna mig och inte finnas här mer. Jag vågade knappt se på dig, tänk om du skulle se att jag stirrade? Pinsamt. Men jag kunde ändå inte låta bli. Du var så fin. Det där bruna håret, de där mörka ögonen... Jag önskade så hett att du inte skulle åka. Men du skulle ändå inte orka med. Ingen kunde. Jag var inte någon som andra klarade av. Men du stannade. För nu. Men det var bara en tidsfråga. Du var fortfarande hos mig då. Den kvällen. Jag minns dina ögon när vi nästan kommit fram till dig. Jag minns din osäkerhet. Jag kunde inte hålla tyst mer.

Jag - Jag vill ha någon, samtidigt som jag vet att det inte går. Samtidigt som jag inte vill alls.
Du - Jag vill ha dig.
Jag - Jag är komplicerad.
Du - Jag vet.

Du var äldre än mig. Stod högre än mig tyckte jag. Som om du var min chef och jag bara en anställd. Jag såg upp till dig, du var min auktoritet. Fast ändå inte. Men du stod över mig. Jag kände det så. När du då för första gången förklarade vad du kände kunde man tro att vi skulle vara lika. Efter att du visat dig sårbar.
Din auktoritet, status, respekten jag hade för dig. Inget av det försvann. Du tappade ingenting. 
Det var en bra dag.