Oftast antar jag bara att allt kommer att gå åt helvete och gå super dåligt och surar fram till det att jag upptäcker att det faktiskt går dåligt precis som väntat, då blir jag ännu surare, och går det då tillslut bra så blir jag visst glad, men då känner jag mig ju dum också.

Det är faktiskt sällan jag antar att något kommer att gå bra. 
Därför känns det extra jobbigt när jag faktiskt nu för en gångsskull antar att något kommer att gå bra, och sen inser att det är påväg käpprätt åt helvete... Varför tänkte jag inte som jag alltid tänker för? Varför är jag alltid positiv i helt fel tillfällen?

Det såna här saker som gör mig till en sån pessimist. För jag tycker mig ha bevisat för mig själv, om och om igen att det inte lönar sig att tänka positivt... Samtidigt som jag helst av allt bara vill känna det där förväntningsfulla ruset då man är så glad... Fast det bästa vore väl ifall det ruset nångång inte kom till ett abrupt slut som gör ont.