Jag drömde att du levde i natt. Att du fanns hos mig, precis som du brukade. Jag drömde att du dött i en av mina många mardrömmar, men att du i verkligheten levde.

Du jäklades med mig. Precis som vanligt. Du skrattade åt mig när jag sprang fram till dig och höll om dig jättehårt och kramade dig. Du förstod ingenting... Trodde att jag blivit helt från vettet.

Jag skämdes litegrann, men var mest bara lättad över att du levde, så tårarna gjorde inte så mycket just då.
Du var i alla fall hos mig.

Jag drömde att du höll om mig sådär som du brukade göra när jag var ledsen. Dock var väl den allvarligaste sorgen jag hade då, chrille-kärleksproblem.
Men ändå.. Jag drömde att du försökte trösta mig. Precis som då, och du lyckades. Precis som då.

Vi gick längs hamnen och du höll mig nära och strök mig över ryggen, som vanligt. Tillslut tog du mig i handen och vi gick i tystnad efter några totala skratanfall.

Det var här det blev jobbigt...

Du höll mig i handen, gick i tystnad med mig vid hamnen... Sen var du inte där mer.

Bara sådär... Jag såg mig omkring och ropade på dig, en gubbe kom fram och undrade vad som stod på. När jag förklarade så sa han att jag hade gått omkring och pratat med mig själv. Han trodde att jag pratat i headset.

Då förstod jag att du verkligen var död.

Jag föll på knä och skrek så högt jag bara kunde. Så högt man bara kan skrika när det känns som om någon sliter hjärtat ur bröstkorgen på en och stampar på det.

Jag vaknade på en kudde våt av tårar. Jag hade tänkt försöka stiga upp, men det gick inte.

Jag vände mig helt enkelt om, kramade om kudden så hårt jag kunde och lät allt brista. Jag grät i över en timme innan jag ens kunde ta mig upp och visa mig för familjen.

Det är drömmar som dessa som är de mest brutala. En mardröm som utger sig för något annat.

En ulv i fårakläder

... Fan vad jag saknar dig Patrik!