Det här ögonblicket var faktiskt inte längesen. Och det handlar inte om mig.

För någon vecka sen for jag in till stan. Jag minns inte vad jag skulle göra egentligen.. Kolla hårfärger tror jag (?)

I alla fall så bestämde jag mig för att köpa en sån där 10 kronors burgare på max medan jag sprang iväg till vasaplan för att ta en buss därifrån till min brors lägenhet. Allt var som vanligt, jag satt på en bänk mittemellan alla hållplatser och bara frånvarande uppmärksammade folket som gick förbi mig medan jag väntade på bussen.

Mitt i min väldigt upptagna observation av umeåfolket så såg jag faktiskt ett ansikte jag kände igen. En flicka som gick på en skola jag tidigare gått på. Säger inte vilken för att undvika att lämna ut någon.
I alla fall så var hon lite speciell. Vart nu gränsen för speciell går.. Vi pratade aldrig mycket. Hon var ganska blyg. Jag vet att vi hade några samtal. Jag satt hos henne en gång när hon var ledsen. Ett par killar hade retat henne för de gamla kläderna hon hade, varav en av dom hade kallat henne för ful. Hon hade en liten förälskelse i honom så hon tog det extra hårt när det kom från honom. Jag gjorde mitt bästa hos henne den gången men det var inte lätt...
Vi umgicks inte, men sen den dagen hade vi ändå något slags band. Om man nu kan kalla det så..

Jag såg henne den där dagen på stan. Men hon var inte ensam... Hon hade en kille med sig. Så fort hon såg mig sökte hon min blick och jag gav henne den. Hela hon strålade i ett brett leende och hon tittade lite försiktigt fram och tillbaka mellan sin pojkvän och mig. Hon var lite osäker, det såg jag. Men Oj så stolt! Sällan har jag sett en lyckligare människa. Jag gav henne tummen upp och blinkade åt henne med ett leende när pojkvännen hennes inte såg, och hon fnittrade till och gömde ansiktet mot hans axel. Blyg som hon faktiskt var.

Jag kändes bara hur förbannat glad jag blev för hennes skull. Hon ville visa upp honom för alla som inte trott på henne. Som om hon ville skrika ut till hela världen att det där var hennes pojkvän.
"Någon kan älska mig!"
Hennes stolthet, lyckan som strålade från henne och självförtroendet jag aldrig sett förut..
Allt fick mig att bara vilja springa fram till henne och ge henne en stor kram!

Hon log lite snabbt mot mig innan hennes pojkvän började busa med henne, drog i hennes mössa och blåste i hennes öra, hon skrattade till innan hon snabbt svängde ihop ansiktet i en sur-bebis-grimash, darrade på underläppen, blev låtsas-sur och boxde till honom på armen.
Han bara skrattade åt henne, sa något som liknade "förlåt" och började pussa henne i hela ansiktet tills hon log igen, sen skrattade dem lite båda två och höll om varandra.

Nu kom min buss. Hela vägen till bussen från min lilla bänk kunde jag inte slita blicken från dom. Henne.
Hon förtjänade verkligen det där. Hon förtjänade verkligen att vara lycklig, att få gå på stan, hand i hand med en pojkvän ingen någonsin trodde att hon skulle kunna få.

Jag unnar henne verkligen den lyckan och det värmde så underbart ända in i hjärteroten av att se henne så kär och lycklig.