Ett minne från några år tillbaka. Ska skriva det som om det var då, så att  ni blir riktigt insatta i mina känslor och hur jag kommer ihåg det tillfället. :)


- Jag är jätte sen, förlåt men jag måste verkligen fara nu!
Han var så fin, han såg så fin ut i sina kläder. Han skulle köra moped hem.
Från moppen gav han mig en släng kyss, drog hjälmen över huvudet, startade, vinkade och försvann.
Jag vet inte vad som var annorlunda den här gången, men en längtan for över mig.
En saknad jag inte kunde förklara.

Med sug i blicken stirrade jag länge och väl, ända tills jag inte kunde höra mopedens skärande ljud mera.
Jag gick in igen och stängde dörren. Jag släpande mig ungefär två steg innanför dörren till trappen.
Jag satte mig med en duns ner på ett av de nedersta trappstegen, slängde en längtande blick mot dörren och så kom tårarna. Irriterad blinkade jag bort de envisa vattnet som om och om igen fyllde upp i ögonen. Jag försökte rycka upp mig utan större framgång. Det finns ingen grund till den här saknaden! tänkte jag. Jag försökte förstå mina känslor men det gick inte, jag förstod inte alls. Jag kände mig ledsen trots de undrabara dagar som gått.
Jag kunde liksom inte hjälpa det, saknaden rev i mig, som om jag aldrig skulle se honom igen.
- Sandra! Det står en moped ute på gården!  Mammas röst trängde sakta genom töcknet av tankar jag befann mig i, dimman jag glidit in i. Till slut förstod jag vad hon sagt.
Hjärtat slog ett extra slag och jag sprang till dörren, slängde upp den och sprang ut. Där stod han. Han lade ner hjälmen på backen, vände sig om och såg mig.

Ett leende letade sig fram och hela han sken upp, plötsligt spratt han till och sprang fram till mig och höll om mig.
Nära, nära.
Nästan krampaktigt höll jag om honom också och de förrädiska tårarna letade sig fram och banade denna gång väg över mina kinder i ljusa fåror.
- Fan, jag kunde inte åka! Jag började sakna dig så jävla mycket så jag var tvungen att vända om och hålla om dig lite till! han log sådär underbart busigt som bara han kunde.
Han höll mig inte så hårt längre utan sköt mig ifrån sig och höll mitt huvud mellan händerna.
- Men älskling, du gråter ju!
Han strök bort tårarna och kysste mig, om och om igen tills inga tårar rann mer. Han lutade sig tillbaka än en gång för att se på mig. Den här gången såg jag att även han hade tårfyllda ögon. Han log, kysste mig igen, höll mig tätt intill sig i en hård omfamning och gav mig den här gången ett ordentligt avsked.
Han älskade mig. Jag älskade honom.

Inget annat än lycka bodde i min kropp.


Detta var ett ögonblick för ruskigt länge sen. Men det är ett tillfälle jag aldrig kommer att glömma heller. :)