Jag hatar denna eviga förvirring. Ibland önskar man att man bara kuna styra sin känslor alldeles själv.
Bestämma att "det här ska jag känna idag."

Men det är skrämmande. Känslor är skrämmande. Kärlek är skrämmande.

Det är som att hoppa från en hög klippa. Du ser honom där nere, han väntar på dig. Du du funderar på hur du ska göra och helt plötsligt betämmer du dig för att hoppa, eller så kanske du inte ser dig för och faller helt ofrivilligt.
Hursom helst så väntar man bara på att bli fångad. Man kastar sig ut och väntar på att bli fångad. Han står ju där.
Men det är som att han står där, ända tills du nästan är vid honom, då kliver han åt sidan och du landar på den hårda marken.
Det gör ont. Överallt. Hela kroppen värker och du vet inte hur du ska ta dig upp igen.
När du till slut lyckas kravla dig upp på fötter och vinglande står upp igen så bestämmer du dig för att se dig för lite bättre denna gång.
Detta kanske håller ett tag, men tillslut så blir du så upp över öronen förälskad att du glömmer alla förmaningar och regler och princip du satt upp för dig själv. Du står där på klippan igen och han står där nere. Du slänger dig ut i tron på kärleken och på honom. Men även denna gång kliver han undan och du slår dig illa i marken igen.
Redan skadad sen förra fallet så slår denna dig ännu hårdare. Du får kämpa länge och väl innan du tar dig upp igen och den här gången så känns inte ens du stabil. Du vinglar och har svårt att hålla dig uppe och trillar lätt ner på backen och skadar dig igen.
När du nästan gång tillslut står på den där klippan igen och någon står där nere och väntar på dig, så hoppar du inte. Du kommer ihåg vad som hänt tidigare och lär dig att det säkraste är att inte hoppa alls.

Det du inte tänker på är att det är synd. För den dagen du väl blir fångad känns det nog helt jävla underbart.

Såg en text på internet som gav mig inspiration till det jag precis skrev.

"The worst thing a guy can do
 is to let a girl fall in love
 when he does not intend
  to catch her fall"

Tyckte texten var lite små löjlig för att vara ärlig. Dessutom går det ju both ways. Det är väl bland det värre en tjej kan göra mot en kille också.
Det är så lätt att skylla allt på andra könet ibland. Det är så fel tycker jag. Allt jag skriver skriver jag ju från en flickas synvinkel, men allt är ju likadant åt andra hållet. I all jag skrivit ur en killes synvinkel. Skrivit "han" istället för "hon" som den ledsna. Det är inte så ofta folk gör det. Men det är precis samma sak.
Tänk på det!

I alla fall så var det den texten som satte igång min tanke verksamhet så jag delade med mig av den trots att jag tyckte den var lite barnslig på sitt vis..



Dock ser det ju tryggare ut med en man som ska fånga en kvinna istället för tvärtom.. Eller har jag fel? ;)