Regn. Det är så vackert. Fast samtidigt så vemodigt på något sätt. Melankoliskt? Dystert? En blandning kanske. Det är okej att gråta när det regnar, för då ser ingen. I regnet känns allt så mycket mer. Jag vet inte varför.
Men en kyss blir så mycket mer romantisk, precis som tårar och sorg känns mycket tyngre att bära när det är i regnet.
"Jag älskar regn" sa jag högt.
Sen tänkte jag, att om jag någonsin vågar berätta för honom så ska det vara när det regnar.