Egentligen hade det var lättare för mig om jag valt att tänka på någon som tänkte på mig tillbaka, och inte på någon som bara tänker på någon annan.

Hade jag kunnat sluta tänka på honom. Han som sa att jag var liten trots att jag tagit mina höga klackar och faktiskt var lång just då. Han som inte tyckte att det fanns något konstigt i att ringa mitt i natten bara för att fråga vad han skulle göra ifall han var den enda överlevande på jorden, eller ifall han tycker om cafe latte, precis som jag. Hade jag kunnat sluta tänka på han med den där ryggtavlan jag kände igen överallt, han med de där starka musklerna, styrka som aldrig tycktes göra mig illa trots kraften jag visste fanns där. Han den där som alltid klagade på att sommaren kom alldeles för fort,
för det var ju på våren man skulle hinna bli kär och hitta sin partner.
Skulle jag kunnat sluta tänka på honom så hade jag gjort det det på ett ögonblick. Jag skulle inte ens tveka.